Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/5
ANNONS ▼

En marknad äldre än både Vänersborg och Brätte

Till helgen är det Oktobersmarknaden, som på många sätt är synonym med Vänersborg. Höstmarknaden omnämns här och var som en tvåhundraårig tradition, men marknaden är betydligt äldre än så, berättar museichefen Peter Johansson.

– Marknaden är betydligt äldre än två hundra år, den är äldre än staden är, både Vänersborg och Brätte, berättar Peter Johansson när vi träffas på Kulturlagret.

Om man ska gå till grunden i varifrån Vänersborgs välbesökta Oktobersmarknad kommer från så får man backa bandet till innan både Vänersborg och föregångaren Brätte fick stadsrättigheter. Då är vi tillbaka i tidiga 1500-talet.

– Förr fick man endast driva handel i städer som fått stadsprivilegier och det var för att de skulle kunna driva in skatt, alltså tull. Men så fanns det undantag och på vissa platser kunde man få ha frimarknader ute på landsorter där det var långt till en köpstad. Då kunde man lagligt få anordna en marknad någon gång om året och så var det här, nere vid Vassända där Brätte legat. Där fanns "Morsmässomarknaden" eller "Mormarknaden" runt 8 september varje år under tidiga 1500-talet, säger Peter Johansson.

Bönder och handelsmän samlades och sålde och bytte varor.  Marknaden bytte namn till Brätte marknad när staden fått stadsprivilegier på 1580-talet.

– Den är viktig för stadens ekonomi. Det är kommers och man får in intäkter och på den tiden pågår marknaden i två-tre dagar. Då var också bötessummorna på grund av slagsmål, stölder, okvädingsord och allt sådant inte en helt obetydlig inkomstkälla, för staden fick behålla en del av böterna.

Viktig tillställning

Under 1600-talet utökas rättigheterna för att anordna en marknad och man får en även på vintern. Senare, nu i Vänersborgs tid under sena 1600-tal och tidiga 1700-talet, försvinner vintermarknaden igen. En vintermarknad och även en på sommaren återkommer då och då genom århundradena men försvinner runt 1800-talets mitt. Höstmarknaden är den största och viktigaste.

– Den ligger bra i tid, efter skördetiden. Det är också en väldigt stor kreatursmarknad som på den tiden, i sekelskiftet 1600-1700, samlas borta vid Sanden. Där kom bönder från Dalsland och Västergötland och sålde sina djur, sedan kunde de ha marknad på torget med andra varor, säger Peter Johansson.

Marknaderna var då, precis som nu, stora händelser i staden. Under 1700-talet fick man inte heller då ha dem hur som helst, så när de väl hände var det stort. På den tiden slog man på stora trumman, bokstavligt talat. Varje marknad hade en invigning där man spelade in evenemanget med trumvirvlar runt torget och pipblåsare, dessutom finns det nedtecknat att borgarskapet "paraderade" med marknadsvakten.

– Det är helt klart en stor händelse. Man fick tillgång till varor som kanske bara fanns vid marknadstid och staden fick intäkter.

Sedan fortsätter traditionen in på 1800-talet. Kreatursförsäljningen hamnar vid Huvudnässkolans gamla gård, före det att man bygger läroverket. Det är "Kotorget" i folkmun, även om nästan allt levande såldes där.

– Dalslandsbönder och Västgötabönder, tillresta och vänersborgare samlades. De som sålde lantbruksprodukter stod på torget och kringresande hantverkare fick inhysa sig i butiker runt torget, de fick helt enkelt hyra in sig. Butiksägarna kanske såg det som en möjlighet till merförsäljning.

Mer ett folknöje

Under 1800-talets senare hälft, runt 1870, klagas det en del på att marknaden har blivit för jippoartad. Från att ha handlat om nödvändigheter har det blivit mycket jyckel, spel, spågummor, lyckobrev, loppcirkus, trollkonstnärer och de säljer krimskrams.

I filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga finns det en scen där drängen Alfred säger "Auktioner och Vimmerby marknad, det är nästan det roligaste en har för då kommer en ifrån arbetet lite". Astrid Lindgren var nära sanningen om hur det var på 1800-talets marknader, berättar Peter Johansson. Det tilltalade ofta de lägre ställda i dåtidens samhälle.

– Man kallade det föraktfullt för "Pigmarknad", att det mest var för drängar och pigor som vill åka till staden och ha det roligt och för många var det den stora händelsen på året. Du fick kanske ett par dagar ledigt för att ta dig till staden och gå på Marknad. Kanske köpa sig något fint och gå till fotografen för att ta ett porträtt, som vid 1800-talets andra hälft kunde vara något som även drängar och pigor hade råd med, säger Peter Johansson.

Men det fick vara nog med jippot menade man och höstmarknaden upphör en period. Det har varit för mycket av fylla och slagsmål så den ersätts med mindre månadsmarknader, sista lördagen i varje månad. Ganska snart återkommer dock den vanliga höstmarknaden, nu förlagd till oktober.

Skiftet där marknaden går från nytta mot ett nöje kommer antagligen i samma veva som höstmarknaden anklagas för att vara en "Pigmarknad" runt 1870. Industriella revolutionen är i full gång och du kan få tag på saker billigt till vardags. Att höstmarknaden börjar fokusera på annat än bara mat, hantverk och djur faller sig logiskt.

– Järnvägen kommer till Vänersborg 1867, kommunikationen är på ett helt annat sätt. Marknaden blir inte lika betydelsefull för att få tag på specifika varor. Från en nödvändighet blir det mer av ett folknöje.

– Att höstmarknaden kom tillbaka visar på att det fanns ett behov för den. Det var kanske inte samma behov som förr, då det var ett av få tillfällen att få tag på saker, utan mer som ett nöje likt i dag, säger Peter Johansson.

MEST LÄST