Det bubblar och fräser när Tommy Karlsson öppnar den vita lådan med vad som ser ut som svart pasta som stormkokar.
– De såg rätt pigga ut, säger yrkesfiskaren som i dag ska släppa i 6 000 ålyngel som via flyg utvandrat från England.
För att förstå varför de här ålarna gör en så märkvärdig entré till Vänern måste man veta en del om ålens liv (se gärna faktarutan). Varenda svensk ål har börjat sitt liv i Sargassohavet, över 700 mil från Vänern. Tack vare golfströmmen kommer den upp till Europas kuster och väl framme är det inget annat än hårt slit som för ålen till de vattendrag där den ska leva större delen av sitt liv. Trots att de unga ålarna är extremt starka och kan klättra uppför lodräta dammluckor stöter de ofta på problem i form av kraftverk.
För att underlätta för ålarna att ta sig uppströms finns särskilda åltrappor. Vid Olidans kraftverk finns en sådan trappa som består av borst som liknar piassavakvastar där ynglen kan slinga sig upp igenom för att sedan samlas i större kar.
– Sedan kör man ålarna med bil i lådor med fuktigt gräs, berättar Ingvar Lagenfelt, biolog på Fiskeriverket.
Utöver strapatsen att ta sig uppströms vill ålen av någon anledning också tillbaka till Sargasso när den påbörjat könsmognaden. Bara en tredjedel av alla ålar som simmar nedströms klarar sig genom turbinerna i Göta älv. Kraftigt överfiske har också har påverkat ålstammen. Uppskattningsvis har antalet ålar i världen minskat med runt 99 procent sedan 70-talet. Sedan 2007 råder i Sverige fiskeförbud på ål för privatpersoner. En annan fråga som ännu inte har något svar är om de ålar som skjutsas upp till svenska vatten kan hitta tillbaka till Sargasso.
Tommy Karlsson lastar tillsammans med sonen Magnus de fyra frigolitlådorna ner i plastekan som ligger vid Sunnanå utanför Mellerud.
– Vi ska sprida ut dem lite i vassarna här. De gillar visst ha det lite grunt, säger Tommy Karlsson och fångar upp ett yngel som ålat ut på bryggan mellan tummen och pekfingret. Själv fiskar Tommy en del också och han tycker inte att det är direkt ont om ål i sjön. Däremot är intresset från konsumenterna inte lika stort längre.
– Förr var det ett stort intresse, men nu har det skrivits så mycket. Men jag tycker man kan äta det om det bara har fiskats på lagligt sätt, säger han.
Alla europeiska ålar börjar sina liv i Sargassohavet, norr om Västindien, och förs som yngel med golfströmmen upp mot Europas kuster. Den resan tar runt 10 månader och när den är framme har kroppen intagit en ormliknande form, är genomskinlig och kallas då glasål. När ålen är runt en decimeter lång börjar den pigmenteras och kallas gulål. En stor del av ålarna vandrar uppströms till sötvatten där den sedan lever i allt mellan åtta och 30 år, ibland till och med längre. Ålen övergår där till sin slutform, blankål eller silverål. När ålen börjar bli könsmogen vandrar den tillbaka nedströms och beger sig tillbaka till Sargassohavet där den leker. Ålen äter då inget mer utan lever på det fett den byggt upp i kroppen tidigare. Efter fortplantingen dör ålen.
Ålen är en nattaktiv allätare. Tidigare lade man ofta en ål i brunnen för att hålla rent. Det har rapporterats om brunnsålar som blivit närmare 100 år gamla.
Ålagille är en skånsk tradition där det äts olika typer av tillredd ål, bland annat luad ål. Traditionellt hålls också lekar, till exempel att fånga en levande ål i en tunna med bara händerna.
Ålaväder är riktigt oväder med stormiga mörka nätter. Ålens vandring hänger ihop med lågtryckspassager och de är som mest rörliga strax före midnatt.
Vänerns Fiskareförbund har satt ut ål i Vänern i närmare 50 år. Hur mycket ål har varierat från år till år. Ålarna bekostas av Fiskeriverket. Dessa ålar har tidigare till stor del fångats vid Olidan i Trollhättan.
Källa: Nationalencyklopedin, Fiskeriverket, Vänerns Fiskareförbund
