Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/8
ANNONS ▼

Allsång i Forngården tar farväl

En äkta Trollhätteklassiker tackar för sig den 25 juli. Då äger den sista upplagan av Allsång i Forngården rum. – Vilka stunder vi har haft här! säger Lars-Eric Frendberg, som gör sitt 37:e år som allsångsledare.

Texten börjar under filmklippet.

Det är säkert en och annan som sätter morgonkaffet i vrångstrupen när de ser rubriken. Allsång i Forngården är en institution i Trollhättan och har så varit sedan den startades 1944 med Maj Frydén som allsångsledare.

Efter 35 år kände hon att det var dags att lämna över jobbet till någon annan och valet föll på trubaduren Lars-Eric Frendberg, som fortfarande minns känslan när han fick frågan.

– Jag var gästartist själv den där sommaren när Maj skulle lägga av och lite senare, under hösten, ringde hon och frågade om jag ville ta över efter henne.

– Det var en stor och mäktig känsla att få frågan och att ta över en verklig tradition i Trollhättan, så jag tvekade lite först men tackade till slut ja, berättar Lars-Eric.

Det beslutet har han aldrig ångrat. Starten, den 6 augusti 1980, med Maj Frydén och folkdanslaget Trollringen som gäster, blev något trevande – Trollhätteborna ville ju kolla in "den nye" och han behövde växa in i rollen. Dessutom var det mer eller mindre skyfall, så Lars-Eric och hans dragspelande vapendragare Lill-Magnus fick flytta in arrangemanget i det som då var Strömsbergs vandrarhem.

Det var en stor och mäktig känsla att få frågan och att ta över en verklig tradition i Trollhättan.

Men sedan mer eller mindre exploderade det hela sommaren därpå.

– Tidningen skrev så fint om allsången och det blev en riktig boom. Det var knôkat med folk och det kunde sitta publik på alla sidor av orkestern och artisterna. De som var rutinerade allsångsgäster hade med sig egna stolar för att säkert få någonstans att sitta.

Vid sin sida hade han, förutom dragspelslegendaren Lill-Magnus, under många år trumslagaren Åke Asplund.

Det är med blandade känslor han nu gör sig redo för sin sista kväll som allsångsledare i Forngården. Den bubblande berättarglädjen och glimten i ögat när han pratar minnen har också ett klart inslag av kärleksfullt vemod över sig.

Jag kan inte klandra honom. När jag som ganska nybakad journalist 1982 gjorde min första sommar som vikarie på det som då hette Trollhättans Tidning, blev jag utskickad för att bevaka och skriva om mer än en av allsångskvällarna. Och det var samma sak sommaren därpå.

Varje gång kom man tillbaka till redaktionen med en varm känsla inombords och ett leende på läpparna. Det är något med miljön där uppe i Forngården och så klart också med det som händer när ett publikhav förenas i både sång och skratt.

– Det finns ingen plats som kan jämföras med Forngården! Fågelsången en sammetsljum sommarkväll, solen på väg ner bakom träden, den storslagna vyn över Trollhättan, solen som blänker i hustaken i stan ...

– Jag har alltid vurmat för att få människor att komma ut i vacker miljö och umgås, låta sinnena njuta, sjunga och lyssna på musik. Och under alla dessa år har det varit gratis – det är en fin gest från kommunen mot Trollhätteborna, fortsätter Lars-Eric.

Det har hunnit bli tidig förmiddag och solen har börjat värma i vinden, så vi lägger ifrån oss jackorna på en bänk i gröngräset.

– Det här är backstage, konstaterar Lars-Eric med ett skratt.

För någon scen eller några omklädningsrum existerar inte här.

– Det är rakt upp och ner i naturen och det tycker jag är så fascinerande. Artisterna som kommer hit måste klara av närkontakten med publiken, det är det jag älskar med Forngården.

Det finns ingen plats som kan jämföras med Forngården!

Att be Lars-Eric välja ut några speciella guldkorn bland alla de allsångskvällar han lett är inget lätt uppdrag att dela ut. "Det finns SÅ mycket att berätta!", som han säger.

Så till att börja med berättar han om de tre drömgäster han aldrig fick hit: Sven-Erik Magnusson, Sten Nilsson och Christer Sjögren. Men det är desto fler drömgäster som HAR gästat Forngården.

– Varje artist har verkligen bjudit på sig själv, men det finns några som gått hem lite extra hos publiken. Gunde Johansson, till exempel. Och Mats Ljung, Sten-Åke Cederhök och Stefan Ljungqvist. Vilka stunder!

– Och TÄNK att jag fick med Laila Westersund här 2009! Jag får gåshud bara jag tänker på det. Vilken konsert hon gjorde här – och vilka historier!

Alf Robertson är en annan publikfavorit liksom Ewert Ljusberg. Leif "Loket" Olsson, Sjuntorps världssopran Gitta-Maria Sjöberg, Jessica Andersson, Lotta Engberg, Thore Skogman, Bertil Boo, Mats Paulsson, Christina Lindberg med sin trollhättegitarrist Tryggve Johansson, Robert Samuelsson, Thorstein Bergman, Roland Cedermark ... listan kan göras nästan hur lång som helst. För den innehåller också många stora lokala namn, som Claes Johansson och Bengt Jacobsson, Gunilla Svensson, Jan Sikking och manskören Harmoni, för att bara nämna några.

Varje artist har verkligen bjudit på sig själv

Hur stor publiken varit genom åren är svårt att säga eftersom man aldrig har sålt eller delat ut några biljetter.

– Det har ju varit packat med folk ... och jag tror att det som mest har varit 1 000 eller till och med mer. Om man har skrivit ut 700 allsångshäften och de är slut 45 minuter innan vi börjar, så ...

Egentligen hade Lars-Eric bestämt sig för att förra sommaren skulle bli den sista i Forngården för honom, men lusten att få sätta punkt med en uttalad finalkväll blev för stor, så tisdag den 25 juli är det dags för den stora finalen.

1980 till 2017. Det är många år.

– Ja och jag trodde aldrig jag skulle hålla på så här länge. Jag tänkte kanske två tre år, men när man väl hade kommit igång blev det en sådan iver och glädje kring allt det här. Och själv tycker jag inte det känns som om det har gått någon tid alls sen den där första kvällen, fortsätter Lars-Eric med ett skratt.

Gäster under finalkvällen är tre namn från trakten med starkt fäste hos publiken: sångaren och låtskrivaren Paul "Paljett" Sahlin, Jota Thorén (leadsångare i Jigs) och Malin Holm (revyprimadonna hos Bengt Jacobsson under Showab-perioden). Och så finns förstås nästa generation Frendberg på plats. Lars-Erics son Johan har varit ett stående inslag i ett antal år vid det här laget.

Lars-Eric ser sig om i den grönskande historiska miljön, som Trollhättans Fornminnesförening skapat och skött om i alla år, och medger att det, även om det är hans eget beslut att sluta, inte känns helt lätt.

– Min farfar Carl och Gustaf "Lukas" Lundén grundade Fornminnesföreningen, som fyller 90 i år, så det har alltid känts lite speciellt för mig att vara här.

– Det här är ett smultronställe utan måtta, så det är svårt att sluta, men det måste finnas ett stopp någonstans. Åren rinner ju iväg ...

När Allsång i Forngården läggs ner försvinner också det sista stora offentliga allsångsarrangemanget i Trollhättan. Trollhättans Stad håller som bäst på att fundera på om man ska hitta på något annat i allsångsväg men under andra former.

Det här är ett smultronställe utan måtta, så det är svårt att sluta, men det måste finnas ett stopp någonstans. Åren rinner ju iväg ...

Då avslöjar Lars-Eric plötsligt att han ändå inte helt har stängt dörren till mer allsång.

– Att känna att det här är ett helt avslutat kapitel medan man håller på – det känns väldigt märkligt. Men om abstinensen blir för svår kan man ju göra små inhopp med allsångsaftnar i mindre skala, säger han med ett finurligt leende.

– Jag har faktiskt pratat lite löst med Fornminnesföreningen om att i så fall kanske till och med få använda sig av Forngården. Men det är mest en reträttmöjlighet jag har velat ge mig själv för psykets skull, haha!

MEST LÄST