Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/12
ANNONS ▼

"Jag är inte teknikfientlig, jag är fokuserad"

Som liten kille ville Claes Eriksson bli lokförare. I stället blev han ett av den svenska nöjeshistoriens riktigt stora namn med en radda publiksuccéer andra bara kan drömma om. Och alltihop började i ett litet radhus i Trollhättan.

 

Vi sitter i solen på altanen utanför hans och hustrun Anne Ottos sommarparadis på Tjörn. På Landet, som Claes kallar det. Det är hit de åker för att koppla av – men också för att jobba. I trädgården men också med skrivandet.

Under åren på Tjörn, först som hyresgäster på Sundsby säteri och numera, sedan 2003, i huset som tidigare ägdes av författarparet Mia Berner och Pentti Saarikoski, har många av de stora succéerna kommit till.

På bordet ligger anteckningsblocket uppslaget med en penna bredvid. Blocket är fullt av anteckningar. Gjorda för hand.

– Jag skriver allt för hand, det har jag alltid gjort, det ger en viss känsla, förklarar Claes.

Han får en smått irriterad rynka mellan ögonbrynen när han konstaterar att han ofta pekas ut som teknikfientlig på grund av detta och för att han inte har mobiltelefon eller mailadress.

– Jag har fått en stämpel på mig att vara bakåtsträvare, men det är helt felaktigt! Jag var en av de första i Sverige som använde avid-redigering och har haft dator och skapat musik på den sen 1990.

Jag skriver allt för hand, det har jag alltid gjort, det ger en viss känsla

– Jag är inte ett dugg teknikfientlig, men jag vill vara fokuserad och koncentrerad när jag pratar med någon. Jag vill inte stå på Ica och packa ner varor i en påse när det ringer. Och när det gäller mail så finns det ingen lag som säger att man MÅSTE ha en mailadress! I mina ögon har mailandet skapat en slarvigare människa, det är så ofta fel i mail eftersom det är så lätt att slänga iväg dem.

– Jag har fast telefon och postadress, så det går alldeles utmärkt att få tag i mig ändå!

Det var i det lilla radhuset på Stavre i Trollhättan allt började. Det var där Claes bodde ihop med mamma, pappa och sin lillebror Anders. Och de som såg hans framfart i tidiga år anade nog att det var något särskilt med Claes. Han formligen sprutade ur sig idéer och producerade allt från egna events, som det så fint kallas numera, till den egna tidningen Ökenpjäxan.

– Jag har aldrig förstått ungdomar som hänger under en lyktstolpe och klagar på att det inte finns något att göra, att ingen ordnar något för dem. Jag hatade alltid skolan för jag tyckte den tog all min tid, jag hade ju en massa andra projekt jag ville göra i stället, säger han med ett skratt.

Han satte tidigt sitt avtryck i hemmakvarteren.

– Jag arrangerade olympiska spel på gården och förde protokoll och allt. När jag fixade marknad gjorde jag en skjutbana där man skulle fälla bilder på filmstjärnor. Mamma var väldigt engagerad och gjorde knäckäpplen åt besökarna. Och allt var så klart gratis!

– En gång byggde jag en 18-håls minigolfbana av kartonger som mamma haft med sig hem från sitt jobb i mina släktingars fruktaffär på Kungsgatan. Det blev väldigt misslyckat, fortsätter han med ett litet fniss.

– Vi spelade i den smala korridoren på andra våningen i vårt radhus, så vi kunde bara ha en bana framme åt gången. De andra 17 låg i Anders rum. När mamma kom hem var hela huset fullt av barn som ville spela minigolf. Hon hade ett ENORMT tålamod med allt vi hittade på, men DÄR gick gränsen.

En gång byggde jag en 18-håls minigolfbana av kartonger

Tidningen Ökenpjäxan kom till när Claes var 15 år och ett superfan av tidningen Svenska Mad.

– Ökenpjäxan hade klara drag av den. Jag ritade och skrev allt själv men hade ju inte tillgång till något tryckeri, så tidningen fanns bara i ett enda ex, som mina kamrater sedan fick låna i tur och ordning.

Det blev totalt fem nummer av tidningen och bland karaktärerna fanns en viss Helmer Ägg, som pratade om sällsynta djur. Den som tycker sig ha färskare minnen av honom minns helt rätt. Han fanns med i första avsnittet av Galenskaparna och After Shaves tv-serie Tornado på 90-talet!

Efter att ha gått ur gymnasiet i Trollhättan flyttade Claes 1969 till Göteborg för att börja läsa engelska på universitetet. Det gick väl lite sisådär med studerandet, om man säger så.

– Vi bodde fyra killar och en tjej i en 6-rummare i Bergsjön, så det kunde väl bara sluta på ett sätt ... Men det var roliga fester, haha!

En inbjudan att följa med och se Chalmersspexet Margareta blev en händelse som kom att styra skutan mot nya mål.

För Claes blev mer eller mindre "frälst" av det han fick se och började genast fundera på att göra något liknande. Tillsammans med kompisen Kent Fredriksson hade han redan en trubadurduo, döpt till Gordon & Ballantine efter två drycker – "vi skulle hetat Simon & Garfunkel men det var redan upptaget", och det blev grunden för egna spexet Västgötaskôj, som såg dagens ljus på Västgöta Nation 1971.

Totalt blev det fyra spex: Hjohanna med hjärtat i Hjo (1971), Tidan lider (-72), Miss i Nossebro (-73) och Kalabaliken i Svenljunga (-74).

– De två första skrev jag ihop med Kent men de två sista skrev jag själv och de här åren var fundamentala i min utbildning, säger Claes.

De här åren var också fundamentala för det som komma skulle i gruppväg, för ur spexen uppstod först gruppen Utan Lots och några år senare bildades Galenskaparna med Claes, hans bror Anders och Kerstin Granlund. När denna trio 1982 slog sig ihop med barbershop-kvartetten After Shave skapades inte bara ljuv musik utan även ett eget kapitel i svensk nöjeshistoria.

Att jobba med sin bror kan vara ett vågspel, men i bröderna Erikssons fall har det flutit på i stort sett friktionsfritt.

– Det var stort och fint att bli storebror och vi har aldrig haft några större konflikter. Det är sex år mellan oss och jag har nog varit lite barnsligare i sinnet medan Anders varit lite brådmogen, så vi möttes väl på halva vägen. Fast det är klart, när han var 10 och jag 16 ... han var inte alls så intresserad av att agera från början, men utan honom hade jag inte haft NÅGON att ställa framför kameran när jag gjorde film.

– Jag har alltid varit mer fotointresserad än han också. Jag jobbade till och med extra i Hörnes fotoaffär under gymnasietiden, så jag har faktiskt framkallat glasplåtar. Det är lite fräckt!

Alla man pratar med om hur det är att jobba med Claes, återkommer till några gemensamma ord. Klok är ett. Envis ett annat.

– Jag har alltid varit väldigt envis, men inte lika mycket nu längre tror jag. Jag har inte så mycket kvar att vara envis för.

Jag väljer mina krig numera och så har jag lärt mig att säga förlåt

Privat då?

– Ja, tyvärr! Det har också klingat av, men jag kunde bli pinsamt raljant och förbannad i olika sammanhang. Jag har kunnat förstöra familjemiddagar och andra tillställningar på grund av det och det har aldrig lett någonstans.

– Jag väljer mina krig numera och så har jag lärt mig att säga förlåt.

Claes har två vuxna döttrar från sitt första äktenskap, men ingen av dem har valt att gå i pappas fotspår. Äldsta dottern har skrivit och gett ut egen musik ("visor som var väldigt textrika – man kan ju undra var hon fick det ifrån ..." säger Claes) men jobbar numera som lärare.

– Yngsta barnbarnet, Bruno, som är sju år, säger att han ska bli clown, men vi får väl se.

– När jag gick i femman skrev jag en dikt som jag läste upp inför klassen. Det var första gången jag framförde något jag skrivit själv offentligt. Då hade jag varit på cirkus och sett en clown som tog av sig en lång handske, som täckte hela armen och som han fick dra och dra i för att få av. Jag var väldigt fascinerad av det, så jag fick mamma att sy en sådan handske till mig av pappas gamla långkalsonger. Sedan gjorde jag clowntricket innan jag läste upp dikten.

Hade man frågat Claes då vad han ville bli när han blev stor hade svaret blivit lokförare.

– Det var det man skrev i boken Mina klasskamrater. Jag har kvar min och när man tittar i den har killarna skrivit lokförare, sjöman och sånt, medan tjejerna skrev att de skulle bli hårfrisörska eller sjuksköterska eller, i något enstaka fall, folkskollärare. Ingen skrev artist – det är lite skillnad mot i dag!

Claes fick många år senare sin chans som lokförare i samband med föreställningen Stinsen brinner, men insåg snabbt att han valt rätt väg i livet.

– Det var ju rätt tråkigt att vara lokförare egentligen – det är bara att följa ett spår ...

När det gäller skrivandet befinner han sig just nu på helt otrampad mark. Det är svårt att tro när det gäller en idéspruta som Claes Eriksson, men för tillfället är det helt tomt i idétanken.

– Det känns konstigt, det känns som jag har tappat bort en liten kompis som jag alltid har haft. Jag känner inte att jag MÅSTE skriva något nytt, men jag hoppas ändå min kompis kommer tillbaka.

Han säger att en del av problemet är att de idéer han har och får inte är förankrade i samtiden. Att det är så mycket i dagens samhälle som är så konstigt.

– Ta det här med alla tv-program där man ska rösta ut någon till exempel. Oavsett vad det handlar om så ska man rösta UT någon. Jag FÖRSTÅR inte det!

– Min paradgren är manusbaserad underhållning och det finns ju inte längre. Det finns ingen plats för det jag står för längre.

Det känns som jag har tappat bort en liten kompis som jag alltid har haft. Jag känner inte att jag MÅSTE skriva något nytt, men jag hoppas ändå min kompis kommer tillbaka

Han medger utan omsvep att mycket av det han säger andas bitterhet, att det svider att inte betraktas som "fin" nog för de mer etablerade kulturkanalerna, att alltid bli placerad i "flabb med applåd-facket".

– När det handlar om filmerna vi har gjort och Guldbaggen, till exempel, så har vi inte ens funnits med bland de ICKE nominerade. Tage Danielsson hade samma problem och jag tror det har att göra med en otroligt märklig klickbildning. På något underligt sätt vill filmvärlden ha den för sig själv.

– Jag är kulturellt fåfäng, det får jag erkänna, och jag blir smickrad om exempelvis DN hör av sig och vill skriva något. Men jag vill betona att jag är oerhört tacksam och glad för det jag kan. Och alla vill ha publik – den som säger något annat ljuger!

Publik har de definitivt fått, Galenskaparna och After Shave. Och inte bara under "de osårbara åren" (han kallar dem så) med i tur och ordning Cyklar, Macken, LEIF och Stinsen brinner.

Senast har de firat nya triumfer med en 30-åring i form av Macken i scenversion, en succé som får en fortsättning 2018.

http://www.ttela.se/kultur/macken-tar-emot-nya-kunder-1.4290495 

Publiken jublar, sjunger med och uttalar replikerna högt i salongen.

– Det är fascinerande och jag är väldigt ödmjuk inför framgången, säger Claes.

– Vi har haft en fruktansvärd tur och det är en ansvarsfull känsla att ta vara på det, vi har fått jobba som fan för det. Det gäller att förvalta turen och inte slarva bort den. Det hade varit lätt att hoppa på ett genvägståg och vara med i en massa olika, andra, sammanhang, men vi har odlat vår särart och det är jag stolt över. Vi har vårt eget revyland och skulle nästan kunna sätta upp en park med alla våra figurer – ja, alltså, jag menar inte att vi ska GÖRA det, haha!

Vi har haft en fruktansvärd tur och det är en ansvarsfull känsla att ta vara på det

I Macken ser många framförallt Claes som den beige kunden. Själv är han inte jätteförtjust i just den karaktären.

– Den är på sätt och vis en provokation mot mig själv, för jag har kunnat vara som han i vissa situationer. Jag hade en sån läggning att jag ibland kunde gå in i en lokal utan att synas, förklarar han och fortsätter, följt av ett gapskratt:

– En gång kom Anne och jag hem efter en utlandssemester. Hon behövde gå på toaletten så jag satte mig på en bänk för att vänta. Jag var helt ensam i hela hallen på Arlanda, men när hon kom ut från toaletten såg hon mig inte ändå ...

Hans egen Macken-favorit är en betydligt färgstarkare karaktär.

– Turbo är min favorit - fy fan vad jag älskar honom!!! säger Claes om motorkillen som snackar gula Datsuns och som, trots allt, visar sig ha köpt en synth i konfirmationspresent till sin son.

– Där tycker jag att jag är en ganska bra skådespelare för en kort stund.

Annars ser han sig i tur och ordning främst som manusförfattare och som regissör. Kompositör nämner han dock aldrig och det trots att han faktiskt levererat ett antal låtar som blivit riktiga hits. Gött å leva, Pappa jag vill ha en italienare och Under en filt i Madrid till exempel.

Turbo är min favorit - fy fan vad jag älskar honom!!!

– Jag är den som anses minst musikalisk i gänget och det har skavt lite hos de andra att det är jag som skrivit de flesta låtarna, därför har jag inte velat framhålla mig som kompositör.

– Men jag jobbar med noter och stämmor och har uppenbarligen hyfsad musikalisk fantasi. Sen kanske jag inte är den som direkt sätter en stämma när jag sjunger, men det är bättre att sjunga falskt och roligt än rent och tråkigt, tycker jag.

Solen steker över altanen och Claes blickar ut över grönskan med ett avslappnat leende. Han trivs här. Och kärleken till Bohuslän har han haft med sig sedan barnsben.

– Pappa jobbade på Volvo Flygmotor och de hade en semesterby på Bokenäs, där vi tillbringade två veckor varje sommar. Det var fantastiska somrar med en enorm gemenskap.

Han berättar om hur familjerna samlades på Drottningtorget i Trollhättan inför den gemensamma bussturen ut till Bokenäs, med allt bagage lastat i en släpkärra bakom bussen.

– Vi var där 16 somrar i rad. Vi fiskade torsk, krabba och makrill och pappa ljustrade ål. Jag vet inte var han fick det intresset ifrån men jag minns de tidiga morgnarna när vi åkte ut på det spegelblanka vattnet och hur pappa stod i fören i vita shorts och bar överkropp med ljustret i högsta hugg. Vilken hjälte!

– Sedan kokade mamma in ålen – och det smakade för jävligt! Vi åt aldrig av den, Anders och jag, haha!

Fiske på Bokenäs alltså. Bad då? Frågan möts av ännu ett gapskratt.

– Nej nej nej! Jag var en riktig badkruka! Jag hade två såna grejer för mig när jag var liten. Jag var badkruka och så var jag pyttig med maten. När de försökte lura i mig maten genom det vanliga knepet, "tut tut! öppna nu för båten som kommer", du vet, så brukade jag säga "båten kommer inte fram för det är is i kanalen".

Det sägs ju att det inte är lätt att bli profet i sin hemstad, men Trollhättans betydelse för Claes – och hans för Trollhättan – är värd ett eget kapitel. För han har sin stjärna bland alla storheterna på Trollhättan Walk of Fame och han har, liksom broder Anders och Kerstin Granlund, en platta i Trollhättans Park of Fame. Sedan augusti 2016 finns dessutom en lekplats med Macken-tema i Maria Alberts park.

Vi har verkligen fått all den uppskattning och uppmärksamhet i Trollhättan som man kan tänka sig

 

 

– Vilken rolig idé och så smickrande! Invigningen var omtumlande med alla människor, det var HELT fantastiskt! Vi har verkligen fått all den uppskattning och uppmärksamhet i Trollhättan som man kan tänka sig.

En av Claes många paradroller är den som Allan Preussen i skinnfåtöljen. Han fäller, vid ett tillfälle, en kommentar om Farbror Frej. "Det skulle man ju vilja se in i DEN hjärnan!" Vi är nog många som gärna skulle vilja se in i Claes Erikssons hjärna också.

Var FÅR han allt ifrån?

– Haha, det vet jag inte. Hasse Alfredson brukar säga att han får allt från en liten fabrik i Tyskland, men jag har inte hittat den, så jag översätter ryska lokalrevyer, för dem är det ingen som har sett här.

Fakta: Claes Eriksson

Född: 1950 i Trollhättan

Bor: sedan 1969 i Göteborg

Familj: hustrun Anne Otto, döttrarna Karin och Stina, barnbarn

Yrke: manusförfattare, regissör, skådespelare, kompositör

Karriär i korthet: Slog igenom på bred front som en tredjedel av Galenskaparna, som i övrigt består av hans bror Anders Eriksson och deras vän från Trollhättan Kerstin Granlund. Gruppen slog sig 1982 ihop med kvartetten After Shave från Göteborg och har sedan dess gjort succé på succé på teaterscener, på bio och i tv. Claes har till exempel skapat "Macken", som är en av svensk tv:s största succéer, "Stinsen brinner", "Grisen i säcken" och "Alla ska bada" samt soloföreställningarna C Eriksson Solo och C Eriksson Max.

 

MEST LÄST