Selma tillbaka där allt började

Den enes lycka är den andres olycka.

Olyckan är en hälsena som i början av förra året satte stopp för Selma Delibasics karriär. Hon bestämde sig för att packa ihop tio år av proffsliv och flytta tillbaka till Trollhättan. I alla fall tillfälligt. Ett år senare är hon fortfarande kvar.

Vems lycka var det då? Jo, i januari i år började hon träna Trollhättans basketklubbs herrlag. Tre månader senare och sex segrar av sju möjliga stod det klart att laget spelar i division 2 nästa säsong, enligt klubbens ordförande Sanel Zenkic mycket tack vare Selma. Själv är hon lite mer blygsam.

– Jag tror inte det beror på mig. Laget behövde bara någon som pushade dem och gav dem en röd tråd, säger hon ödmjukt.

Men det är klart att henne rutin och erfarenhet inte är helt utan betydelse för framgången.

Vi tar det från början.

Selma Delibasic och hennes mamma tvingades fly från Bosnien till Sverige i början av 90-talet, då var Selma bara 12 år.

– Jag var ett barn och lekte med mina kompisar. En dag flög det ner en granat från himlen och plötsligt var man inte ett barn längre. En och en halv månad under belägring räckte för att jag skulle växa upp, det fanns inget barn i mig längre, berättar hon.

Väl i Sverige fick de flytta runt några gånger innan de till slut hamnade i Trollhättan, där basket-karriären kunde ta fart.

– Det var en skolsköterska, som hade en dotter som spelade basket, som tyckte att jag skulle prova på basket.

Sagt och gjort. Då var hon 14 år och sedan dess har det mesta i hennes liv handlat om sporten som hon älskar.

– Min första tränare var underbar och grymt bra, vi har fortfarande kontakt. Jag har honom att tacka för en del av den spelaren jag blev. Han gav mig grunderna och andra personliga värderingar som jag har tagit med mig i livet, säger Selma.

TBBK la grund, och sedan rullade det på. Juniorlandslaget, fyra år med studier och collagebasket i USA, proffsliv i Spanien och Italien och landslaget. Men så i början av förra året höll inte hälsenan längre för spel och Selma tog beslutet att sluta.

– Jag saknar att spela basket, men jag saknar inte proffslivet. Jag har börjat spela lite grann igen, jag står och skjuter tillsammans med killarna.

Vad som väntar nu är ovisst, Selma beskriver sig själv som rastlös. Hon har inte hittat något fast jobb i Trollhättan och vet därför inte om hon kommer att stanna. Men om hon gör det finns det många planer att förverkliga.

– Jag skulle vilja få igång ungdomarna och barnen så att man kan bygga för framtiden. Jag vill locka lokala företag att sponsra och det skulle vara roligt att starta ett damlag. Jag vill göra så mycket, säger hon.

Och så vill hon fortsätta träna herrlaget.

– Och kanske hjälpa dem att gå ännu högre upp i seriesystemet.

Att basket kommer att finnas i hennes liv på ett eller annat sätt även i framtiden är i alla fall ingen högoddsare.

– Basket har gett mig allt. Jag hittade något jag var bra på, hittade något som fick mig att känna mig bra och att känna glädje. Jag kände frihet där i hallen, säger Selma Delibasic.

Johanna Josephsson

johanna.josephsson@gp.se