Det surrades om Kim Källström, att han i kraft av en landslagssäsong utöver det vanliga och en framträdande roll i ett franskt topplag skulle kunna knuffa Ibrahimovic från tronen. Om Andreas Isaksson, klippan mellan stolparna på den rangliga vägen till EM-slutspelet. Om en andra gyllene boll till Olof Mellberg, vars kvalitéer mest märktes när han inte fick chansen att visa dem, när han var avstängd mot Holland och skadad mot Ungern.
Någonstans ute i periferin nämndes även Johan Elmander, ett år när Zlatans frånvarotimmar i landslaget slutade på rätt många.
Var någon av dem i närheten? På allvar en utmanare?
Det får vi inte veta.
Dock sipprade det ut uppgifter om att jurymötet den här gången var något längre än det brukar vara. Kanske ska det tas som intäkt för att Ibrahimovic inte alls var den självskrivne vinnaren 2011.
Fram till dags dato och med hans mått mätt har han haft ett år som, till stor del på grund av skadeproblem, på sin höjd kan beskrivas som okej. Ett år som handlat rätt mycket om långa avstängningar, jaktäventyr och den senaste månadens formidabla hysteri kring självbiografin "Jag är Zlatan Ibrahimovic" (släpps nästa vecka), inte i lika hög utsträckning som tidigare om matcher och mål.
Ändå räcker det för att bli bäst.
Igen.
Som 2005, 2007, 2008, 2009, 2010.
Juryn sammanfattade året i två meningar:
"Zlatan Ibrahimovic får Guldbollen för sina insatser i landslaget och i klubblaget Milan. Under oerhörd press har han fortsatt att vara en självskriven och självlysande ledare för ett lag på yppersta nivå, och lagt ytterligare mästerskap till en redan mästerlig samling."
"Självskriven och självlysande" gäller emellertid i högre grad på San Siro än de arenor landslaget beträtt under året. Erik Hamréns förtroende är inte mindre än Max Allegris i Milan, men till skillnad från Allegri får förbundskaptenen titt som tätt både förklara och försvara sin anfallares prestationer.
Det hände ovanligt ofta under kvalspurten och debatten om landslaget är bättre utan än med honom blossade upp på nytt efter 3-2-bragden mot Holland.
Ibrahimovic spelade under sin förmåga mot såväl Ungern som San Marino och mot Finland var han direkt dålig. Matcherna sammanföll med en tung period. Delar av försäsongsträningen förstördes när han skadade sig i träningsmatchen mot Malmö FF i somras och dessutom stördes han av de återkommande ljumskproblemen.
Först under de senaste veckorna har Ibrahimovic börjat visa sin fulla potential, med Milan i Champions league och Serie A. Lite för sent för att listas bland världens 30 bästa för att komma i fråga för en ännu finare guldboll (Fifas och France Footballs Ballon d'Or), men till glädje för den svårt skadedrabbade arbetsgivare han hjälpte till ligaguldet i våras.