Efter Frida Hansdotters slalomguld var de svenska damerna under några timmar bäst i hela OS. Sedan kontrade Nederländerna på Gangneungovalen när skridskostjärnan Esmee Visser tog hem 5000 meter.
Fyra guld och ett silver för de blågula damerna, plus skidskytten Sebastian Samuelssons silverskräll i jaktstart, innebär ändå ett facit långt över förväntningarna mindre än halvvägs in i tävlingarna i Pyeongchang – och redan nu Sveriges femte bästa vinterspel genom tiderna.
Vasst förarbete
Det svenska vinter-OS-rekordet på sju guld och totalt 14 medaljer från OS i Turin 2006 är inom räckhåll och Sveriges olympiska kommitté SOK:s målsättning på åtta medaljer verkar vara snålt tilltagen.
- Det är ett bra utfall så här långt. Det är några som har försökt att få mig att säga att vi ska nå Turin men jag blir jätteglad om vi kan överträffa målet, säger truppchefen Peter Reinebo.
SOK-basen försöker sig på en förklaring till succén.
- För det första är det aktiva som har en riktigt bra förmåga. Det tror jag smittar litegrann också, både erfarenhetsmässigt och inspirationsmässigt: att toppa formen, att fokusera, slå av och på. Det ligger skicklighet i det. Det andra är att förbunden fokuserar på OS och gör bra upplägg. Sen tycker jag att vi har blivit riktigt vassa på att genrepa, att reka, att vara omsorgsfulla, säger han.
"Vill ha magiska kulan"
Att framgångar sprider sig inom en OS-trupp är dock långt ifrån självklart.
- Man vill ha den magiska kulan, man vill dra paralleller. "Varför går det så bra? Varför vinner vi OS-guld i slalom samtidigt som en ung skidskytt gör det omöjliga?". Det blir mycket snack om truppen och det kan väl hända att det till viss del infinner sig någon gruppkänsla men jag tror att man ska titta mer på de specifika idrottarna. Det är nog på den nivån man ska hitta förklaringarna snarare än på gruppnivån, säger Magnus Lindwall, professor i idrottspsykologi vid Göteborgs universitet.
Den svenska OS-truppen är långtifrån homogen.
- Om man ska titta på gruppdynamiska teorier kräver det att det är en grupp som tränar och funkar tillsammans. Så är det inte här. De har väl träffats ett par gånger, lärt känna varandra och kanske kört lite teambuilding-aktiviteter. Det är inte som att diskutera det svenska hockeylandslaget och den hemska matchen mot Vitryssland för X antal år sedan (3–4 i OS-kvartsfinalen 2002). Där har vi ganska bra redskap inom forskningen, men det är mycket enklare, säger Magnus Lindwall.
"Ingen absolut sanning"
Sune Sylvén, före detta sportkrönikör på Svenska Dagbladet och författare till boken Vinter-OS – historia och statistik, är inte säker på att det blir svenskt OS-rekord i Sydkorea bara för att det har börjat bra.
- Det kan det väl bli men det kan nog dala också. Man brukar ju säga att framgång föder framgång men det är ingen absolut sanning. Och när man pratar om rekord ska man veta att det är många fler grenar nuförtiden. Det finns fler chanser till medalj, säger han.
Fakta: Sveriges bästa vinter-OS
1) Turin 2006: 7 guld–2 silver–5 brons, totalt 14 medaljer.
2) Vancouver 2010: 5–2–4, 11.
3) S:t Moritz 1948: 4–3–3, 10.
4) Sarajevo 1984: 4–2–2, 8.
5) Pyeongchang 2018: 4–2–0, 6.