Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Helt olika mål för Tvåstadsbandyns båda ögonstenar

Den ena klubben satsar stort för att komma längre än en SM-kvartsfinal. Den andra kan inte satsa lika stort, men har det realistiska målet att etablera sig i bandyns högsta serie. I eftermiddag ställs de mot varandra – Tvåstadsbandyns båda ögonstenar, IFK Vänersborg och Gripen Trollhättan BK.

Det smäller alltså direkt när bandysäsongen tjuvstartar med mötet IFK-GBK i Arena Vänersborg. IFK är förstås favorit, konstigt vore det annars, men Gripen kommer till Arenan med en tämligen färsk 4-3-seger (Vänercupen) i ryggen.

Medan den ena klubben (IFK) står inför sin 31:a (!) säsong i obruten följd i högsta serien, kämpar Gripen alltjämt med sin hissåkning mellan densamma och allsvenskan.

Den satsning som Vänersborg nu gör saknar motstycke i klubbens historia även om många stora namn passerat revy såsom Andrej Pasjkin, Pelle Fosshaug, Sami Laakkonen, Ari Holopainen och Valeri Grachev. Men aldrig tidigare har en trio toppspelare anslutit på ett och samma bräde, inklusive den som under många år betraktats som världens främste, Sergej Lomanov Junior.

I gårdagens tidning kunde ni läsa om affärsmannen och mångmiljonären Leif Bengtsson som gjort satsningen möjlig. Inte genom egna pengar utan tack vare sina företagskontakter (läs sponsring) och ett personligt löfte om att stå som ekonomisk garant om det skulle gå åt helsike i slutändan.

Med Lomanov, rutinerade Pavel Bulatov och unge yrvädret Nikita Ivanov har intresset för IFK Vänersborg skjutit rejäl fart, inte bara i sta´n utan i hela bandy-Sverige.

Men nu är det ju inte så enkelt som att ett antal toppförvärv med automatik höjer den sportsliga kvalitén, det har vi fått alldeles för många exempel på under försäsongen. Faktum är att IFK:s prestationer innan seriestart har gett ett antal anledningar till oro – laget tycks famla, om inte i blindo, så i alla fall näst intill efter ett eget spel som fungerar.

Tränaren Stefan Karlsson har ingen lätt uppgift framför sig, det här blir ett raffinerat test på hans kunnande och förmåga att väva samman ryskt synsätt på hur bandy bör spelas med det svenska.

Ska IFK spela ryskt med en svensk touch, eller tvärtom?

Hittills har det mest blivit något som kan liknas vid pannkaka, frånsett ett par riktigt bra prestationer, som vändningen i Lidköping mot Villa i Vänercupen (0-4 blev 6-4) och 10-4-segern i Sapa Arena mot Vetlanda.

”Vi måste spela mer med varandra”, säger Stefan Karlsson med den ganska mediokra insatsen i World Cup i färskt minne, och det låter ju både sunt och självklart. Sedan är det förstås av största vikt att övriga spelare i truppen lyfter sig ett snäpp, helst flera, om Vänersborg ska bli att räkna med (SM-semifinal) när säsongen går in i sitt slutskede i mars nästa år.

Men tiden talar absolut för Stefan Karlsson och hans mannar.

Detsamma gäller för nye tränaren Ari Holopainen och hans svartgula GBK-gäng. Flera nygamla ansikten in i truppen bör betyda bättre stadga generellt sett och låt oss för sjutton hoppas att det blir en roligare säsong än den förra.

24 förluster på 26 seriematcher var inget annat än en flera månader lång och ointressant väntan på det kval som avgjordes under två veckor och som gav ett lyckat slutresultat.

Sedan ser jag gärna Tony Eklind i GBK-tröjan igen, låt honom få glida in i truppen på ett bananskal – om han själv vill.

Gripen behöver den fart som Eklind bidrar med.ndersson

MEST LÄST