Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Bild: Adam Ihse
Bild: Adam Ihse

I morgon kan alla bli vinnare – eller förlorare

Vem kommer att vinna? Blir det banrekord? Och vem kommer egentligen ta hem SM? Frågorna är många inför morgondagens kraftprov i Göteborg.

När årets upplaga av Göteborgsvarvet ska avgöras finns det de som siktar på både banrekord och SM. Och så finns alla vi andra.

Vi 59 800 som inte har med några guldstrider att göra överhuvudtaget, som inte kan vinna några prispengar eller som aldrig kommer att bli omnämnda i några historieböcker. Vi som trots det ställer oss där på startlinjen med förväntan och fasa. Som plågar oss igenom 21 kilometer, för vad?

Jag sprang Göteborgsvarvet för första gången förra året. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Med en syster och en pappa som både sprungit varvet med goda resultat var pressen alldeles för stor.

Men så av oklar anledning bestämde jag mig ändå förra året för att genomföra 21 tunga kilometer genom Göteborg. Det gick bra, långt över förväntan. Och jag kände mig som en jävla vinnare.

Så vad hände? Jag anmälde mig i år igen. Inställning? Ta det lugnt, ingen press. Hur jag egentligen känner? Panik, ångest, panik, och så om igen.

Jag har plöjt mil efter mil. Sprungit intervaller, backträning, långpass. Jag har sprungit i regn, halkat runt på snöiga gator och mött våren i löparspåret. Jag har pressat mig själv, försökt bli snabbare.

För jag kan inte ta det lugnt, jag vill prestera, jag vill springa fort. Jag är ju med för utmaningens skull, och för tävlingsjävel i mig vill se hur snabb jag kan bli, hur mycket jag kan pressa tiden. Jag har mål, jag tävlar.

För så är det såklart, att alla vi som inte tävlar om ett SM-guld, som inte jagar banrekord och som vet att vi aldrig kommer att vara första kvinna eller man som springer i mål inne på Slottsskogsvallen fortfarande tävlar.

Hela varvet består av flera tusen tävlingar i tävlingen. Någon tävlar mot sin kollega, en annan mot en vän, en tredje mot sitt eget personbästa, en fjärde mot sin kropp, en femte vill bara bevisa att hen kan ta sig runt. Är det inte det som är hela grejen? Varför skulle annars 60 000 personer välja att springa ett halvmaraton? Varför skulle folk annars göra det år efter år?

Charmen är att det inte bara är en tävling för yttersta eliten. Det är inte bara den med ett SM-guld som får känna sig som en vinnare, den här dagen kan alla få känna hur fantastiskt det är att uppnå ett mål.

Men det är inte heller bara den som missar guldet med minsta möjliga marginal som kommer känna sig som en förlorare. Alla som har satsat riskerar att känna den där bottenlösa besvikelse och sorg som kan drabba den som inte når dit den vill.

Det är samma känslor oavsett nivå.

MEST LÄST