Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Sveriges Emma Johansson firar med sin familj efter att hon vunnit silver i damernas linjelopp
Sveriges Emma Johansson firar med sin familj efter att hon vunnit silver i damernas linjelopp

Tack för showen, Emma - nu tar du över Isak!

För ganska många år sedan intervjuade jag cyklisten Emma Johansson i min hemstad Sollefteå. Några år senare träffade jag kanotisen Isak Öhrström i Åre. Båda var tonåringar då. Det är rätt häftigt att de nu tävlat i OS i Rio och jag minns alldeles särskilt intervjun med Emma Johansson – det var något extra speciellt.

Det är en varm julidag sommaren 1997. Min kollega Jens Näsman ringer från Nya Norrlands centralredaktion i Härnösand. Han berättar att Emma Johansson från Sollefteå tagit tre USM-guld i mountainbike i sina första cykeltävlingar och sopat banan med konkurrenterna. Jag får äran att intervjua henne.

Vi träffas hemma hos Emmas föräldrar. Det är något som fascinerar och fångar mig under intervjun. Emma Johansson, som vid tillfället bara är 13 år, utstrålar en nyfikenhet inför framtiden och en beslutsamhet som jag varken förr eller senare träffat på.
Efter intervjun åker vi ner till Ångermanälvens strand för att ta en bild. Solen skiner från en sommarblå himmel, vattnet i älven glimmar och hon visar lycklig och stolt upp sina tre guldmedaljer. Det strålar om henne och hon säger att cykling är det roligaste som finns och att hon ska fortsätta att cykla så länge det är roligt.

Jag har följt hennes framgångar på avstånd sedan dess. Hur hon året efter vinner USM på hemmaplan, senare JSM-guld och senior SM-guld i landsvägscykling.
Och så kommer det där loppet som ska förändra allt. En a­ugustidag i Peking 2008 cyklar hon för en OS-medalj. Jag följer den dramatiska upplösningen på radio. Det blir ett silver till sist och Emma Johansson blir ”Silver-Emma” med hela svenska folket. Emma tar dessutom Sveriges första OS-medalj och visar övriga svenska deltagare att ingenting är omöjligt.

Nu, i sitt sista stora internationella mästerskap i Rio åtta år senare, upprepar sig historien. Den här gången följer jag också dramatiken via radio. Emma verkar få släppa sitt medaljmål när det är två mil kvar av linjeloppet. Hon har problem i den sugande stigningen över det sista berget, innan utförskörningen och den långa målrakan längs stränderna i Copacabana. Det är då hon visar den där järnviljan och beslutsamheten igen. Hon segar sig ikapp två av konkurrenterna och tillsammans tar de tre upp jakten på ledarduon.
När de några kilometer före mål snabbt krymper avståndet till den då ledande amerikanskan får jag rysningar och huden knottrar sig på armarna. Några minuter senare cyklar Emma än en gång in som silvermedaljör och visar vägen för övriga svenska OS-deltagare.

Mina ögon tåras. Och jag minns än en gång den där intervjun och beslutsamheten som Emma Johansson utstrålade sommaren 1997. Den beslutsamheten har gett henne två OS-silver och tre VM-medaljer. Och mig och hela svenska folket oförglömliga idrottsögonblick. Nu blir det inga fler sådana shower från Emma Johansson. Men tack för de shower du gett. Och tack för att jag fick intervjua dig den där sommaren för 19 år sedan.
Till nästa OS hoppas jag att du, Isak Öhrström, som nu i Rio skrivit historia att som förste svenske deltagare någonsin i kanotslalom nå semifinal, når ett snäpp till och är med och krigar om medaljer.

MEST LÄST