Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    The queen of soul har tystnat

    GP:s Jan Andersson upptäckte Aretha Franklin i en diner. Därefter var han fast.

    Det tog ungefär fem sekunder. Kanske tio. Sedan hade Aretha Franklin sjungit alla andra av banan i Blues Brothers, min första riktiga favoritfilm från 80-talet, och samtidigt lagt en fjunig 13-åring till sin långa skara av beundrare. Scenen där servitrisen Aretha Franklin sjunger Think inne på en diner och läxar upp sin man (gitarristen Matt Murphy som avled för bara två månader sedan) har jag sett säkert 50 gånger. Kanske 100.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: Aretha Franklin är död

    Klippet är bara tre minuter långt men räcker en livstid, och det lärde mig allt jag behövde veta om soul. Där fanns nerven, trycket, ilskan, stoltheten och den uppdämda frustrationen, men också det svettiga drivet, de synkade dansstegen och såklart det sköna blåset.

    Nyligen fastnade jag framför ett annat klipp. Det är från slutet av 2015, alltså drygt 35 år efter att Blues Brothers hade premiär, och den här gången skrider Aretha Franklin in som en drottning på Kennedy Centers stora scen i Washington.

    I en lång, brungrå päls slår hon sig ner vid flygeln och drar igång (You make me feel like) A natural woman – och det är så briljant, så starkt och så omskakande att president Barack Obama torkar en tår och Carole King (som skrev låten till Aretha) ser helt chockskadad ut däruppe på sin hedersläktare när den 73-åriga sångerskan sätter varenda ton med imponerande övertygelse och gör det med en röst som fortfarande kan bära upp himlavalv.

    En förebild för många

    Nu finns hon inte kvar längre, Aretha Franklin, och det känns såklart ledsamt för oss alla och extra tomt för dem som vuxit upp med hennes låtar eller som faktiskt har formats av hennes musik. För lika banbrytande och betydelsefull som Dolly Parton har varit för yngre countrysångerskor och Madonna för kvinnliga popstjärnor, lika viktig och avgörande var Aretha Franklin för generationer av soulartister. Med auktoritet och självklar pondus jämnade hon vägen för såväl sin guddotter Whitney Houston och Mary J Blige som för Alicia Keys och Beyoncé, som tillsammans med Jay-Z hyllade Aretha vid måndagens konsert i hemstaden Detroit.

    På liknande sätt går det att spåra en röd tråd från Aretha Franklin tillbaka till sångerskor som Mahalia Jackson, Clara Ward och Dinah Washington, artister vars uttryck hon förfinade och förde vidare. Men även Aretha Franklins pappa, baptistpastorn C.L. Franklin, peppade henne att sjunga och var enligt många bedömare avgörande för att Arethas långa, brokiga och ofta svindlande karriär skulle ta fart.

    LÄS MER: Legendariska klipp med Aretha

    Fyra briljanta år

    För egen del upptäckte jag som sagt Aretha Franklin när den första Blues Brothers-vågen rullade över världen i början av 80-talet, men insåg snart att hennes bästa album redan då var minst tio år gamla. Precis som Rolling Stones nådde en magisk formtopp under åren 1968-72 var det nämligen också Aretha Franklins gyllene år.

    Med klassiska album som Lady soul, Aretha now, Soul '69, Spirit in the dark, Young gifted and black och den enastående dubbeln Amazing grace skrev hon för evigt in sig i musikhistorien. Så visst var Aretha Franklin en ikon. En souldrottning som vann 18 Grammys och fick respekt från hela världen. Nästan i alla fall.

    Den svenska Polarprisjuryn förstod aldrig att uppskatta Aretha Franklin. Men det är inget att bry sig om. Jag är rätt säker på att den frispråkiga Aretha Franklin inte såg någon större poäng med Polarprisjuryn heller.