Det finns en betydande risk för att områden med höga natur- och friluftsvärden bebyggs och att allmänhetens tillgång till attraktiva områden begränsas ytterligare. Strandskyddet är inte till för att vara ett hinder för markägare som vill bygga på stränder. Det är en lag som garanterar viktiga delar av allemansrätten och värnar strandens och vattnets liv - och människors liv vid och i vatten.
Genom strandskyddet är havets, sjöarnas och vattendragens stränder skyddade 100 meter från strandlinjen, i vissa fall 300 meter. Där är det inte tillåtet att bygga nytt eller förändra byggnader eller anläggningar som hindrar allmänheten att få tillgång till stranden. Det är heller inte tillåtet att förändra livsvillkoren för djur- eller växtarter i strandområdet.
Stränderna får en allt viktigare betydelse när klimatet förändras. Bebyggda, asfalterade eller andra hårdgjorda ytor kan inte suga upp regnvatten från skyfall eller ta emot stormvågor. Strändernas växtlighet har stor betydelse för att ta upp och binda ämnen som urlakas när skog kalhuggs, åkrar och odlingar gödslas eller när marken genomströmmas av andra utsläpp.
Stränder är buffertzoner med dubbel verkan. De skyddar livet på land – och livet i vatten. Där möts och samspelar land- och vattenlevande växter och djur.
För oss är det därför viktigt att bevaka utvecklingen och försvara ett starkare strandskydd i områden med höga natur- och friluftsvärden och i områden med högt exploateringstryck.
Det finns redan nu möjlighet att ge dispens och tillåta förändringar när de verkligen behövs. Sedan lagen ändrades 2009 har redan antalet dispenser ökat kraftigt. För att minska problemen med felaktiga strandskyddsbeslut i kommunerna krävs kompetens, såväl juridisk som i sakfrågor. Därför är det viktigt att länsstyrelserna också framöver får en stark och övervakande roll, särskilt om det lokala inflytandet ökar.