Budskapet är tydligt. Förändring får gärna ske på förskolor och skolor - bland våra mest kvinnodominerade arbetsplatser - men inte i politikens rum där de stora besluten tas!, skriver debattören.
Budskapet är tydligt. Förändring får gärna ske på förskolor och skolor - bland våra mest kvinnodominerade arbetsplatser - men inte i politikens rum där de stora besluten tas!, skriver debattören.

Diskutera inte strukturer eller makthavare – håll tyst!

Replik Med bestörtning läser vi i TTELA om jämställdhetsstrategen Marcus Svenssons plötsliga avslut. Det är en händelse av symbolisk vikt som får konsekvenser för oss anställda i Trollhättan Stad - än mer för oss som är lärare!

ANNONS
|

Om ett offentligt sänt radioinslag varken kan spelas upp eller kommenteras - var går då gränsen för vad som kan sägas? När lagar och policys säger en sak men den praktiserade personalpolitiken en helt annan. Att tolka vad som är arbetsgivarens inriktning och vilja är dessutom i detta fall mycket svårt: Å ena sidan medger Paul Åkerlund att det fanns skäl till självkritik. Hanteringen av bidrag till fotbollslag var inte bra. Å andra sidan får detta inte användas som exempel för att diskutera strukturer kring jämställdhet som vi alla är en del av. Så var går gränsen?

Sverige har kommit långt, men är ändå långt ifrån jämställt. Inte minst har metoo satt ljuset på att även vi har utrymme för förbättring. Att Trollhättan både som samhälle och som organisation och största arbetsgivare därför behöver förändras är därför självklart. Förskolor, chefer, högstadieskolor och många andra engageras i arbetet mot diskriminering och för jämställdhet. Vi lärare och skolledare har ett särskilt ansvar eftersom skolan ska lära och fostra våra elever till ett annat och bättre samhälle än det vi själva just nu är en del av. Detta är för oss lärare inget konstigt: Ena dagen lär jag eleverna om världshandelns konsekvenser för folk i andra länder - nästa dag granskar de uppfordrande min kaffekopp och ställer mig till svars. Hur är egentligen kaffebönorna odlade?

ANNONS

Men vad händer när frågorna kryper närmare? Vad händer nästa gång läraren undervisar om genus, makt och ekonomi? Är det ok så länge vi talar om ”de andra” och inte om oss själva? Vilka fler ämnen är tabu? Precis som Marcus har vi lärare ett uppdrag - för oss givet av läroplanen - att lära eleverna ett kritiskt förhållningssätt, att kritiskt granska och att bli aktiva samhällsmedborgare i det samhälle vi lever i. Varför? För att detta är kärnan i en vital demokrati och det som skyddar oss från maktfullkomlighet, korruption och i förlängningen diktatur.

Ska lärare, förskollärare, fritidspedagoger och rektorer som pedagogisk ledare undvika vissa exempel eller frågor för att inte riskera en alltför obekväm situation för politiker? Eller ska skolan och undervisningen få handla om elevernas vardag - även när det bränner till? Ska självcensur och tystnad få ta över?

Budskapet är tydligt: Förändring får gärna ske på förskolor och skolor - bland våra mest kvinnodominerade arbetsplatser - men inte i politikens rum där de stora besluten tas! Diskutera inte strukturer eller makthavare - håll tyst!

Jenny Andersson,

ordförande Lärarförbundet Trollhättan

ANNONS