Redan för snart tre år sedan ställde vi liberaler frågan i kommunfullmäktige vilka rutiner Trollhättan har för att upptäcka och hantera de fall där flickor blivit bortgifta före de fyllt 18 år. Det visade sig att det inte fanns ordentliga rutiner. I underlaget hänvisades dessutom till att fall utan anknytning till Sverige ”godkänns”, fast regelverket talade om ”kan godkännas”. Frågan viftades bort av den röda majoriteten med att det sannolikt inte var så många fall.
Den nya lagstiftningen är till stöd och skydd för mestadels unga flickor, som enligt oss främmande kulturer och ibland religionsutövning, gifts bort före 18 års ålder. Ibland försvinner flickor under sommarlovet från Sverige och dyker upp igen som gifta. Deras mäns förhoppning är att detta ska slinka igenom just i brist på rutiner.
Därför är det nu dags att ställa samma fråga igen. Vilka rutiner har majoriteten infört för att lagen ska kunna följas. För nu blir det inte längre så att sådana äktenskap ”kan godkännas”, utan nu kan de inte ens godkännas – den nya lagen föreskriver att äktenskapet ska annulleras. Intressant att notera är att flera tunga instanser, bland annat SKL som Trollhättan brukar luta sig mot, i sina remiss-svar inför regeringens proposition, pekat just på behovet av skärpta rutiner, fler rutiner, och mer noggranna rutiner. Men man utgår från att det ändå finns rutiner – inte att det som i Trollhättan saknas specifika rutiner.