Valet är över och valaffischer med dess löften har tagits ner från stadens lyktstolpar. I mycket liten utsträckning har skolan fått plats i valrörelsen, trots att den är avgörande för varje individs, kommunens och hela landets framtid. Väldigt få affischer berättade hur, eller ens om, partierna vill satsa på att ge alla barn en god grund att stå på.
Om Sverige ska stå starkt i framtiden är kvaliteten i skolan avgörande. Ledande politiker måste våga ta i frågan om att rusta svensk skola på riktigt. Brist på skolböcker, utbildad personal, vikarier och låga kunskapsresultat ska inte accepteras. En dåligt rustad skola gynnar inte jämlikheten. Tvärtom. I en sådan skola är det elever med resursstarka föräldrar i form av utbildning, motivation och kapital som klarar sig. Övriga elever riskerar att falla; inte för att de inte kan eller vill, utan för att de helt enkelt inte får det stöd som alla barn behöver, men som inte alla kan få hemifrån.
Det ska inte spela någon roll vilka föräldrar en elev har, men det gör det. Enligt lag har varje kommun och skola samma skyldighet att hjälpa alla elever, men gör det inte. Och varje skola ska ha likvärdiga villkor, men har det inte. För att uppnå detta krävs en politisk styrning baserad på en önskan om jämlikhet, på riktigt, såväl i riksdag som i kommuner. Och det är oroande att efter valet den 11 september finns ännu mindre av den varan.
Det är fyra år kvar till nästa val, om inget oförutsett händer. Men skolan och dess lärare och elever kan inte vänta. Varje ansvarig politiker – i majoritet eller opposition – måste ta ansvar och göra allt för att utbilda fler lärare, minska de stora klasserna, stärka elevhälsan och inte snåla i frågan om skolpersonal.
Jag, i min egenskap av såväl lärare som politiker, ser tydliga förändringar som måste till, om vi ska lyckas med en positiv förändring av svensk skola. En sådan är att skolans pengar ska stanna i skolan. En miljard av de skattepengar vi gemensamt satsar på skolan plockas varje år ut i vinst av de största skolkoncernerna. Tusen miljoner kronor, 1 000 000 000. Det är lika mycket som det kostar att driva alla Trollhättans för- och grundskolor. Det är skattepengar avsedda för nya matteböcker, kartor i klassrummen eller den elevassistent som föräldrar, elever och lärare så gärna hade velat ha i skolan, som i stället blir vinst på privata bankkonton.
Jag ser också felprioriteringar som inte bör göras. Exempel på detta är skattesänkningar (som ger minskade resurser) eller att lägga pengar på busskort till alla elever oavsett om de behöver det eller inte. I alla fall om man vill ha ett jämlikt samhälle på riktigt och inte bara på en valaffisch. Rik som fattig mår bra av att alla elever klarar skolan och ges möjlighet att bli fungerande samhällsmedborgare. Det är så man bygger ett starkt samhälle. Resurser är grunden och jämlikhet är kittet.
I dag, den 5 oktober, är det Internationella lärardagen. Det är bra att dagen finns, för att uppmärksamma lärarnas situation. Men värdet av en bra skola – där lärarna har tid, kraft, ork och resurser att hjälpa varje elev, oavsett bakgrund och förutsättningar, att nå sin fulla potential – måste stå i fokus även de andra 364 dagarna på året. Och göra det på riktigt, inte som en ”ambition” i ett valmanifest.
Sofia Andersson Dharsani (S)
lärare, förälder och avgående ordförande för utbildningsnämnden i Trollhättan