Debattörerna verkar inte vilja förstå hur verkligheten kring den småskaliga vattenkraften ser ut. Av de 1900 småskaliga vattenkraftverk som nämns i inlägget är det endast ett fåtal av dessa, och som är i en storlek som gränsar till de som kallas storskaliga, som bidrar till elbalanseringen. De 1700 minsta kraftverken är så kallade strömkraftverk som varken kan eller får lagra något vatten och därför inte bidrar vare sig som elreserv eller elnätsreglerare. De producerar 1 procent av elen i Sverige till en enorm kostnad för miljön.
Polluter Pays Principle är en grundläggande princip i både EU:s och Sveriges miljölagstiftning, med den, för de flesta, självklara innebörden att kostnader för att minska miljöpåverkan från en verksamhet också faller på den som exploaterar miljön. Denna princip frångår man nu i den Nationella planen för omprövning av vattenkraft (NAP) genom Vattenkraftens miljöfond. De kraftverksägare som har anmält sig till NAP får nämligen 85 procent av alla kostnader för omprövning och genomförande av miljöåtgärder, samt dessutom hela 95 procent av produktionsbortfallet, ersatt av Vattenkraftens miljöfond.
Varför det skulle finnas en oro bland vattenkraftsägare för ekonomisk skada är därmed mycket märkligt. Det här är tvärtom en oerhört bra affär för kraftverksägare.
Vad gäller kulturhistoriskt viktiga miljöer finns det självfallet lösningar även på detta. Byggnader och i viss mån fundament kan och ska självklart bevaras i den mån det är möjligt, det går ändå utmärkt att riva de miljöskadliga dammarna. Se Naturvårdsverkets plan för att återskapa naturmiljön vid Järle kvarn som ett exempel.
De ägare av vattenkraftverk som oroar sig över framtiden kan vi råda att göra det enda nyktra – riv ut och håva in pengarna. Både för er egen plånbok och för miljöns skull.