I troligen den svåraste tiden för svensk sjukvård så tvekar man inte att fortsätta sin personalfientliga politik som går ut på att klara krisen så billigt som möjligt. Alla – både patienter och personal – är helt underordnad pengar. Sjuksköterskebristen har minskat antalet vårdplatser konstant under lång tid. Nu tvingas personal kastas runt för att det pågår en stor kris. Personal sliter med livet som insats, och vi förstår att semestern kan bli lidande. Vi förstår att vi inte kan få veta. Vad vi inte förstår är hur man bara kan tänka på pengar.
Det som ni missar denna gången är att nu sätter vi uppmärksamheten på arbetsgivarens förmåga att stötta personalen när den går på knäna. Jag ska för läsarna berätta vad som pågår.
I lönerörelsen för sjuksköterskor 2019 gav ni oss 2,2 procent, en procent gick till satsningar och kvar blev 1,2 procent vilket efter inflation blev reallönesänkning vilket jag aldrig varit med om under mina 30 år i vården.
Sen kommer den största pandemin sen spanska sjukan. Men det enda som finns i tanken är att ekonomiskt klara sig undan så billigt som möjligt. Inga fackförbund höll med arbetsgivaren?
Nu är det så att allmänheten kanske inte riktigt håller med er om sjuksköterskors låga värde längre?
Vårt värde har ökat vilket ni underskattat denna gången.
Ge en kompensation ekonomiskt för vår ödelagda semester som anstår krisens hjältar. Vi jobbar inte för pengar utan vi räddar liv, men ledningens attityd till vårt värde stärker inte moralen.
Att det faktiskt råder särskilda skäl tror jag allmänheten skulle förstå att arbetsgivaren gav en ekonomisk klapp på axeln för att återge lite stolthet och göra att vi kanske kan orka lite till.