Eftersom studentinflytandet är lagstadgat kom beslutet att avskaffa kårobligatoriet med ett löfte: staten skulle säkerställa studentinflytandets fortlevnad och oberoende genom ett tillräckligt bidrag direkt till kårerna. Det är ett löfte som ännu inte uppfyllts.
Utredningen som ligger till grund för beslutet föreslog ett bidrag på 310 kronor per helårsstudent som ett minimum för att bedriva sin kärnverksamhet. Det vi faktiskt tilldelades var däremot bara en tredjedel av den summan – studentinflytandets fortlevnad är alltså inte säkerställt.
Istället är Sveriges studentkårer beroende av finansiering från högskolor och universitet. Studentkåren vid Högskolan Väst har tecknat ett avtal med högskolan, som innebär att högskolan betalar ytterligare anslag till studentkåren varje år. Detta blir märkligt eftersom vår huvuduppgift är att granska och påverka högskolans arbete genom studentfacklig verksamhet.
Det är värt att betona att i Trollhättan har högskolan och studentkåren ett mycket välfungerande samarbete, som bygger på dialog och ömsesidig förståelse. Och de flesta lärosäten tar studentinflytandets roll på allvar: Totalen för alla anslag från lärosäten till studentkårer är tre gånger större än totalen för det statliga bidraget. Men flera studentkårer får helt enkelt inte tillräckligt för att utföra sina grunduppgifter. Det är oroväckande eftersom det är en lagstadgad rättighet för studenter att ha inflytande över sin utbildning. Alla studentkårer har rätt till likvärdiga villkor, oavsett vilken studieort det gäller.
I en offentlig utfrågning riksdagen i början av februari fick Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, en fråga om vad hon tänker göra åt situationen. I brist på någon form av rakt budskap var det enda svaret hon gav att hon kommer “följa detta noga”.
Det finns inte längre mycket som behöver följas i frågan – studentrörelsen har varit tydliga. Även SUHF, som företräder högskolorna, gick nyligen ut med att de vill se förändringen vi föreslår. Universitetskanslerämbetet (UKÄ) rekommenderade i sin uppföljning 2017 att det statliga stödet för studentinflytande tre- eller fyrfaldigas. Nu är det dags för Matilda Ernkrans att sluta följa frågan och börja leda den.
Arbetet med nästa års budget har påbörjats och Matilda Ernkrans har nu en unik chans att göra något som studenterna kommer tacka henne för i en lång tid framöver. Det behöver inte ens innebära en förlust för statskassan, eftersom man i praktiken tar bort lärosäten som en mellanhand. Därför vädjar vi att stödet för studentinflytande ska tredubblas.