Ska förskolan med de stora barngrupper vi har idag, som tas omhand av en allt lägre persontäthet, vara en plats för förvaring eller en plats för lärande och omvårdnad?
Hur ska personalen orka och finnas till hands för alla barn och hur ska barnen orka? De flesta föräldrar arbetar idag heltid 40 timmar/vecka vilket innebär långa dagar för barnen, kanske upp emot 50 timmar/vecka inklusive föräldrars restid. För barnen finns det ingen rast att pusta ut en stund på, de befinner sig hela sin dag i stor grupp.
På 80-talet då mina barn var små demonstrerade vi föräldrar om att inte öka barnantalet, då maximalt 15 barn per avdelning och dåvarande småbarnsavdelning maximalt 12 barn skulle kvarstå. På den tiden var personaltätheten högre, exempelvis tre och en halv tjänst på småbarnsavdelningen. Det var dessutom få föräldrar som då arbetade heltid vilket innebar att barnantalet minskade under dagen och vissa dagar blev det automatiskt färre barn i gruppen. En kvinnofälla kan tyckas, men vi gjorde det för att barnen skulle må bra.
Demonstrationen hjälpte för en kortare tid, men sedan ökade man till 17 barn och så har det fortsatt. Nu har de flesta upp mot 22 barn och det kanske inte slutar där?
Föräldrar, kanske dags att starta en demonstration för era barns bästa?
Tänk er in i hur det skulle vara att ta hand om och ansvara för 16 barn i åldern ett till två år, eller 22 barn i åldern tre till fem år! Att dessutom med endast en personalstyrka på tre personer se till att alla barn får sina behov av omsorg och pedagogik tillgodosedda. Personalen ska dessutom ha tid till rast och då är det plötsligt bara två stycken som ska vara ansvariga.
Hur gör man när fyra små barn gråter (eller ännu fler, gråt smittar hos små barn) och det bara finns två eller tre famnar? Vi klagar på ett samhälle med barn som inte har någon respekt för vuxna och med våld som kryper allt lägre ner i åldrarna. Är det inte dags att börja i rätt ände?
Att minska barngrupperna samt öka personaltätheten så att våra barn kan känna att de blir sedda, att det alltid finns ett knä att krypa upp i om man känner sig ledsen, rädd eller orolig. Att förskolepersonal kan få möjlighet att ge den omsorg och pedagogisk verksamhet som de är utbildade för.
Att tidigt lära barn vad som är rätt och fel, hur vi förhåller oss till varandra. Att lära sig säga hej, tack och förlåt.
Kanske dags att höja barnomsorgstaxan som idag ligger lägre än för 30 år sedan om vi på det sätt kan öka personaltätheten och minska barngruppernas storlek? Eller vad har ni politiker för planer, ska vi fortsätta offra barnen?
Ingrid Adolfsson
Pensionerad barnsjuksköterska