I min insändare i TTELA (31/5) om chilenare påpekade jag att integration handlar om språk, bostäder, utbildning och arbete – men också stor solidaritet från svenska folket och att känna sig välkomna till det nya landet. Nu svarar jag här de personer som kontaktat mig.
Integrationspolitiken formulerades och klubbades igenom med bred politiskt majoritet i riksdagen i mitten av 70-talet. År 1996 fastslogs detta: ”Målen för integrationspolitiken skall vara lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund”.
2006 avskaffade alliansregeringen Integrationsverket som hade ansvar för integrationspolitiken. Med det försvann all kunskap som myndigheten samlat på sig. Med det beslutet tog man inget ansvar för integrationen. Kommuner som hade medel för att jobba med integration blev utan pengar för att genomföra sitt arbete.
I dag påstår flera debattörer att invandrargrupper inte vill integrera sig för att de med sina värderingar och kultur inte passar i det svenska samhället, inte vill vara en del av Sverige. Med det försöker dessa debattörer skapa ett ”vi och dom”-samhälle med någon slags äkta svenskar på ena sidan och ”invandrare” på den andra.
Man kan konstatera att efter flera decennier av integrationspolitiska beslut, där alla partier över alla gränser ställde sig bakom, skyller partierna nu på varandra vem som är ansvarig för det som kallas ”en misslyckad integrationspolitik”. Alla partier är delaktiga och ansvariga för misslyckanden som lämnat integrationspolitiken till kommersialismen och marknadskrafterna. Man tror att dessa krafter kan ordna integration.
Vi har fått en marknad för skolor, marknad för att integrera invandrare i samhället, marknad för att ordna jobb till invandrare. Men marknadskrafterna har skapat segregation i samhället istället, ett uttryck för en ”vi och dom”- politik igen. Svenska staten är högst ansvarig för att människor som kommer från andra länder integreras i samhället.
Marknadskrafterna har fått större inflytande i det politiska systemet och lyckats få igenom många reformer som har tvingat välfärdsstaten att retirera från det offentliga rummet. (Massoud Kamali, den segregerande integrationen)
I september är det val. Valrörelsen är igång och partier tävlar om ”bästa” integrationspolitiken. Vi väntar oss en ny överenskommelse år 2022 över blockgränsen för att motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Fram för integrationspolitik med vision och framtidstro.
Jorge Pereira
aktivist i mänskliga rättigheter frågor