Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Göran Persson är, liksom moderaten Anders Björck, exempel på framträdande politiker som har intresserat sig för frågan. Även samhällsdebattören Harry Schein har nyligen tagit upp frågan om enpersonsvalkretsar.
Ett sådant system ger regeringar med majoritet i riksdagen. Detta innebär att regeringarna kan föra sin utlovade politik och ställas till svars för den i nästa allmänna val. Ett argument som förts fram inom borgerliga kretsar är att majoritetsval skulle gynna politiker som i första hand är lojala mot väljarna och inte mot partiledningarna. De proportionella val som Sverige och de nordiska länderna tillämpar betyder att mandaten i folkrepresentationen fördelas i relation till hur många röster varje parti har fått. Det innebär att små partier kan komma in i riksdagen och att många partier konkurrerar med varandra. Ofta begränsas mångfalden av en småpartispärr som ligger mellan tre och fem procent, i Sverige fyra.
Det proportionella systemet skapar så kallade vågmästarpartier, småpartier som genom att ansluta sig till det ena eller andra stora partiet kan erhålla ett högst betydande inflytande. Under den senaste valperioden har Vänsterpartiet och Miljöpartiet haft denna roll, under den föregående – Centerpartiet. Under den svenska parlamentarismens moderna historia har ett enskilt parti haft egen majoritet i riksdagen endast under perioden 1968–70, då Socialdemokraterna ensamma hade majoritet. Alla andra perioder har Sverige haft antingen minoritets- eller koalitionsregeringar. Sådana regeringar med småpartier i vågmästarroll är inte demokrati. MP, V, C, KD eller L ska inte ha något att säga till om, men så är det inte i Sverige. Här får dessa småpartier alldeles för stor roll som så kallade vågmästare. Detta är inte demokrati.