Väntar. Många har väntat på det livsavgörande beslutet från Migrationsverket i nästan tre år, skriver debattören. Bilden visar vinterodling på Restad gård.
Väntar. Många har väntat på det livsavgörande beslutet från Migrationsverket i nästan tre år, skriver debattören. Bilden visar vinterodling på Restad gård.

Vad är ett liv värt?

I veckan fyllde mitt äldsta barnbarn 18 år. Han går på gymnasiet – kompisarna och fotbollen fyller hans fritid. Körkortet hägrar och till våren tar han studenten. Han lever i ett sammanhang där det finns trygghet, mat i kylskåpet och alla möjligheter att förverkliga sina drömmar.

ANNONS

Som volontär på asylboende, möter jag dagligen tonåringar med precis samma drömmar och förhoppningar om framtiden som mitt barnbarn. De vill kunna forma sitt eget liv, försörja sig och bilda familj i en trygg miljö. Men där upphör likheterna.

Ungdomarna har lämnat familj och vänner – troligen för alltid – och genomfört en livsfarlig flykt från Iran eller Afghanistan. De flesta kom som barn till Sverige 2015, innan våra gränser stängdes. De placerades på HVB-hem där de blev väl omhändertagna.

Många har väntat på det livsavgörande beslutet från Migrationsverket i nästan tre år. De flesta har hunnit fylla 18 år. I andra fall har myndigheter – genom de starkt ifrågasatta åldersuppskrivningarna – bestämt att de är över 18. Då skickas de till ett asylboende för vuxna, ofta på annan ort. Det sköra sociala nätverk som ungdomarna har byggt upp går i ett slag förlorat. På asylboendet får 18-åringen dela rum med tre andra, främmande och oftast äldre män. Hen får 71 kronor per dag och förväntas klara mathållning och alla andra vardagsbestyr utan tillgång till vuxenstöd.

ANNONS

Jag ser konsekvenserna av ett liv i maktlöshet och ovisshet som de utsätts för, år efter år. Unga människor bryts ner, nyfikna och hoppfulla blickar slocknar, framtidstro går över i rädsla. De äter inte ordentligt, de sjunker ner i sysslolöshet och apati. Många sköter skolan trots alla yttre påfrestningar. Ungdomar som har fått avslag på sin asylansökan i alla instanser blir av med sin sängplats och sin dagpenning. En ny livlina finns teoretiskt genom den nya gymnasielagen.

Behandlingen av de ensamkommande är ovärdig ett humant och civiliserat samhälle. Jag skulle aldrig, aldrig acceptera att mina barn eller barnbarn utsattes för något liknande. Sveriges behandling av de asylsökande under åren efter 2015 kommer att bli en i raden av nationella skamfläckar. Skadan är redan skedd, de som drabbats är redan alldeles för många. Men vi kan se till att skamfläcken inte blir större. Vi kan framför allt sluta förstöra människors liv bakom fasader av rättssäkerhet och ordning och reda i asylpolitiken.

Sverige tog ett ansvar för dessa ungdomar när de ansökte om asyl. Den enda humana lösningen är att efter tre års tid avstå från att sända dem till ett land i krig och istället låta dem stanna och därmed ge dem livet tillbaka.

ANNONS

Marianne Barrljung, arg och besviken mormor och heltidsvolontär

ANNONS