Borde vi tvinga fram en ny statsminister?

Som vi har sett under hösten kan riksdagen avstå från att välja statsminister. Det hade inte behövt vara så.

ANNONS

I en intressant text nyligen argumenterade Martin Peterson, lärostolsprofessor i filosofi vid Texas A&M University, för att göra om grundlagen (DN Debatt 20/11). Han jämför regeringsbildningens statsministeromröstningar med hur statsbudget antas. Eftersom Sverige som stat måste ha en budget beslutar riksdagen varje år om övergripande statsbudget oavsett politiskt läge.

Vissa delar kan efter det justeras, men ett beslut tas likväl. Förslag ställs mot varandra och det som får flest ja-röster blir det som är tänkt att utgöra Sveriges budget nästkommande år. Vilken budget det i sin tur blir beror på vad för alternativ som faktiskt finns att rösta på och hur själva partierna agerar.

ANNONS

Det vanligaste resultatet är såklart att sittande regeringars budget blir gällande, men som vi sett prov på 2014 är det ingen självklarhet. Kärnan här är att riksdagen inte kan låta bli att anta budget, till skillnad från hur man kan skjuta fram statsministervalet.

Petersons resonemang är intressant. ”Eftersom regeringens viktigaste uppgift är att få igenom sin budget vore det rimligt att ändra regeringsformen så att regeringar kan bildas på samma sätt som riksdagen antar budgeten, dock med den skillnaden att regeringen bildas endast en gång efter varje val. I praktiken skulle detta innebära att varje parti får lägga en ”statsministermotion”.

En förändring av denna kaliber vore omvälvande och skulle ta år att driva igenom. Ändå är idén högst intressant. Varför ska processerna för val av statsminister och budget skilja sig så drastiskt åt? Mindre hänsyn skulle tas till politikers vilja att dra ut på skeenden men det behöver inte vara en nackdel.

En rimlig invändning är visserligen att regeringsbildning inte får sinkas av stress och att en statsminister måste vara brett omhuldad. Men hur brett stöd får någonsin ett minoritetsstyre? Det ligger något naturligt i att den statsminister som har minst antal mot sig vid ett prövotillfälle också blir vald för att åtminstone testas som ledare för landet.

ANNONS

Skulle en sådan statsminister verkligen ha mindre legitimitet än en som till slut kompromissas fram för att plågsamt lång tid förflutit och att nyval lurar runt hörnet?

ANNONS