Be. Studera bibeln eller koranen. Tala i tungor. Gift dig med en kvinna. Lyssna på lovsånger som distraktion när du känner en dragning till andra män. Det är några av de råd som en reporter från Dagens Nyheter, som i ett reportage (4/7) hört av sig till ett antal religiösa församlingar i Sverige för att höra om det finns något att göra åt homosexualitet.
Reporterns historia om att känna djup skam över sin homosexualitet och oro över hur omgivningen ska reagera är fingerad, men en verklighet som levs av människor i Sverige. Att så kallade omvändelseförsök – påtryckningar eller tvång med syfte att få hbtq-personer att ändra sin sexuella läggning eller könsidentitet – förekommer i Sverige har tidigare framgått i en enkätundersökning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf. Dock med för få svarande för att faktiskt kartlägga problemets omfattning, och utan konkreta svar på vilka aktörer som ägnar sig åt omvändelseterapi.
Av de totalt tjugo församlingar som DN hört av sig till är det åtta som återkommer med konkreta råd för hur man kan gå till väga, bland annat Livets ord, en moské i Eskilstuna, pingstkyrkan Hillsong och Jehovas vittnen. De flesta församlingarna svarar inte alls, men bara en återkommer för att avråda från att försöka ändra sin sexualitet.
Att omvändelseterapi borde förbjudas är ett förslag som har drivits av Liberalerna under längre tid. Även Moderaterna och Centerpartiet har varit positiva till en kriminalisering, och DN:s granskning har fått justitieminister Morgan Johansson (S) att ta ställning för en utredning. Träffsäker lagstiftning skulle stärka hbtq-personers rättigheter ytterligare.
Mer genomgripande är regeringens förslag att införa ett demokrativillkor för stöd som delas ut till trossamfund. I den lagrådsremiss som lagts fram innefattar det att såväl våld och tvång som diskriminering mot vissa grupper ska innebära indraget bidrag om församlingen eller enstaka företrädare ägnar sig åt det. En rimlig tolkning är att det även skulle omfatta det förtryck som omvändelseterapi innebär.
Det är dock märkligt att villkora bidrag till religiös verksamhet på sekulära värderingar. Bidragen till religiösa samfund har motiverats med att de bidrar till mångfald, men att flera av församlingarna i granskningen mottar offentliga medel skaver onekligen. Ett alternativ skulle vara att helt se religionen som en privatsak, och inte ge statliga medel till något samfund. En kriminalisering av omvändelseterapi skulle samtidigt motverka den religiösa homofobi som tar sig ett tvingande, förtryckande och ibland rent våldsamt uttryck.
