Ännu ett barn som mördats, där gatans lag på hans domedag dömde honom till döden. Min kropp skriker, jag vill fråga dem, om de inte har något samvete, bara för att det inte är deras barn som blir mördade. Beslutsfattare, politiker, de pekande och styrande. I snart tjugo år har man varnat för denna barbariska utveckling. Men ingen lyssnar, fler kroppar har skrikit av ilska efter förändring.
Föräldrar begraver sina barn
Många mödrar har talat ut, innan och efter att de begravt sina barn. Barn som mördar barn, vuxna som mördar barn, vuxna som mördar vuxna och det tar inte slut. Jag läser på Annie Lööfs (C) Facebook, där hon ännu en gång uppmanar politiker till handling mot kriminaliteten. I flera år har journalister rapporterat om denna hemska utveckling som numera är vardag. På stolarna sitter de som förminskar, förlöjligar och tittar bort när man lägger fram verkligheten i knäna på dem. Men de viftar undan, skriver några ord på sociala medier om handling, lurar folket och jag börjar få ett förakt jag aldrig känt mot representanter. Sen går de hem, lever skyddade med vakter, larm och skottsäkra bilar. Jag vill bara skrika, hela min kropp skriker av ilska men det är ingen som hör mig. Barn ska begrava sina föräldrar, föräldrar ska inte behöva begrava sina barn. Jaffars pappa har inte helt fel när han säger till Expressen att hans son säkert hade överlevt i Syrien, men i stället blev han mördad i Sverige.
Uppror
Vad mer ska behöva ske för att få beslutsfattare att inse allvaret? Ska man behöva göra uppror? Kommer vi föreställa oss svensk militär utanför Sveriges riksdag, som skyddar handlingsförlamade politiker i det här läget om så sker? Rent hypotetiskt sett skulle man kunna anta att militären också ställer sig på folkets sida, mammornas sida. För vi vet i alla fall att en stor del av polisen har tröttnat. Det har gått för långt. Ta hjälp av G. W Persson medan han orkar. Det får räcka nu.
