Nominerad. Johan Pehrson föreslås av Liberalernas valberedning att väljas som ordinarie partiledare.
Nominerad. Johan Pehrson föreslås av Liberalernas valberedning att väljas som ordinarie partiledare. Bild: Henrik Montgomery/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Lite mer bror duktig skulle inte skada

Johan Pehrson föreslås fortsätta som partiledare för Liberalerna. Han behöver visa att han kan förvalta partiet bortom den mest akuta krisfasen.

ANNONS
|

Med bara fem månader kvar till valet lämnade Nyamko Sabuni posten som Liberalernas partiledare. Då låg partiet sedan lång tid klart under riksdagsspärren, med en partiledare vars förtroendesiffror i mätning efter mätning låg i botten. Risken var överhängande att man skulle behöva lämna riksdagen efter valet. Vice partiledaren Johan Pehrson kastades in i rollen som ersättare.

Nu föreslår partiets valberedning att han ska väljas till ordinarie partiledare på det extrainsatta landsmöte som hålls i slutet av november. Föga överraskande, med tanke på att Pehrson lyckades föra partiet över riksdagsspärren och in i regeringen.

Att det skulle gå vägen var långt ifrån självklart. När Pehrson tog över var han förhållandevis okänd som politiker, enligt en Novus-mätning strax efter att han blev partiledare uppgav 39 procent att de antingen inte visste vem han var eller kunde uppge om de hade förtroende eller ej (SVT 22/4). För företrädaren Sabuni var motsvarande siffra 24 procent. Många pekade på risken att L skulle misslyckas med att etablera en ny partiledare på den korta tid som återstod fram till valet. Centerpartisten Lennart Daléus, som efter att ha blivit vald till partiledare kort inpå valet 1998 fick pryda affischer med budskapet "Det här är Lennart" lyftes som sedelärande – och för liberalpartister knappast lugnande – exempel.

ANNONS

Att Pehrson mot oddsen lyckades med konststycket att profilera sig och har parkerat L över spärren betyder dock inte att utmaningarna är över för varken L-ledaren eller hans parti. Tvärtom.

Även om det måste ses som en succé i ljuset av partiets långa golgatavandring i opinionen under Sabunis partiledarskap, är 4,6 procent ett historiskt svagt resultat för L. Partiet är riksdagens minsta och förlorade totalt 4 riksdagsmandat. Krisstämpeln framstår ibland som permanent. Pehrsons uppgift blir att tvätta bort den och hitta en roll för partiet både i Tidösamarbetet och i den svenska politiken i stort. Det kommer att kräva mer av honom än att profilera sig som en skön, grillande villapappa.

Att partiet som i regel förknippats med akademiker och bror duktig-typer fått en ledare som framstår som skön – en folklig folkpartist – är ett välkommet skifte. Johan Pehrsons problem är att pendeln lite för ofta svänger hela vägen över, och han tycks oförberedd inför debatter och framträdanden, exempelvis på den historiska presskonferens där Tidöavtalet presenterades. När partiledarkollegorna i regeringsunderlaget lyckades förmedla avtalets politiska innehåll väl, framstod hans dragning snarast som ordsallad om kulturens och idrottens vikt för samhället.

Tacket för att Johan Pehrson räddat kvar L i riksdagen blir att han väljs till ordinarie partiledare – allt annat skulle framstå som orimligt. Det är dessutom närmast omöjligt att i nuläget tänka sig en annan partiledare för L, om inte annat för att det är svårt att se vilken efterträdare som i nuläget vore redo att axla ansvaret. Pehrson är också fortfarande relativt nykläckt i rollen som partiledare och har tid att mogna in i rollen. Lite mer bror duktig skulle inte skada.

ANNONS

ANNONS