Gränsen mot Belarus är ett befintligt frontavsnitt och man kan på goda grunder hävda att Belarus redan är part i kriget. Ryssland använder dess territorium för flyg-, artilleri och missilangrepp och – tidigare – för markanfall mot Kiev och Tjernihiv. Ukrainska myndigheter hävdar också att belarusiska styrkor korsade gränsen i våras men deltog inte i striderna.
Ett regelrätt anfall är något helt annat. Den första osäkra faktorn är skicket på Belarus väpnade styrkor. Vad kan de tillföra? Klarar de av att prestera offensivt där Ryssland gått bet?
Klart är att det inte finns någon krigslust i det belarusiska samhället och sannolikt inte i dess krigsmakt. Det framgår av opinionsmätningar – exempelvis de som Chatham House genomför – där inte fler än mellan tre och sex procent av de tillfrågade stöder idén att Belarus går aktivt in i kriget. Desto fler ställer sig bakom tankar på olika typer av obstruktion mot eventuell krigsorder.
Ingen i Minsk strävar efter att kuva eller erövra något annat land
Uttryck för det senare syns redan i form av inhemskt sabotage mot järnvägsförbindelser för att försvåra transport av ryska krigsresurser.
Belarus må vara en minst lika hårdför diktatur som Ryssland, med polisrepression och mediekontroll, men är fritt från expansionistiska idéer. Ingen i Minsk strävar efter att kuva eller erövra något annat land. En vanligare insikt, från toppen till botten i det belarusiska samhället, är att det egna landet är litet och utsatt i skuggan av Ryssland.
Vladimir Putin hjälpte Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko att hålla sig kvar vid makten efter det bortfuskade valet 2020. Han fick pengar i utbyte mot en omfattande rysk militär närvaro i landet.
Trots det använder Lukasjenko de verktyg han har kvar för att markera, inåt mot de egna medborgarna och utåt mot väst, någon sorts autonomi i förhållande till Ryssland. Exempelvis har hans regim hittills valt att inte spela med i Putins spel att betrakta de ryska ockupationsadministrationerna i Luhansk och Donetsk som självständiga stater.
Lukasjenko må känna press från Moskva, vars stöd han är beroende av, att göra mer för det ryska erövringskriget. Samtidigt inser han att en order till de egna trupperna att gå till anfall kan bli början till slutet för hans maktinnehav.
Den mest uppenbara risken för Lukasjenko är en anti-krigsrevolt där delar av hans maktbas, främst inom militären, vänder sig mot honom. Men en sådan händelseutveckling, eller hotet om den, kan även göra att Ryssland kopplar hårdare grepp om Belarus vid krigstillstånd och byter ut Lukasjenko mot en mer medgörlig och förutsägbar vasall.
Om så Belarus skulle gå in i kriget, blir det möjligt för Polen att stå utanför?
Under alla omständigheter skulle belarusisk stridande trupp i Ukraina leda till en förlust av kontroll över händelseutvecklingen som knappast ingår i Lukasjenkos planer.
Allt detta sammantaget gör att svaret på den inledande frågan – kommer Belarus att gå med i kriget? – måste bli "nej". Å andra sidan ville många till och med i Ukraina inte tro på att Ryssland skulle genomföra fullskalig invasion förrän en sådan var ett faktum.
