Omtvistat. Skogspolitiken har varit på tapeten de senaste åren, och uppfattningarna är starkt polariserade.
Omtvistat. Skogspolitiken har varit på tapeten de senaste åren, och uppfattningarna är starkt polariserade. Bild: Helena Landstedt/TT

Joakim Broman: Om tjugo mandatperioder står träden kvar

Skogsdebatten präglas av hård polarisering, men snabba omläggningar är inte rätt metod i en långsiktig bransch.

ANNONS
|

Det har inte märkts i valrörelsen, men den gångna mandatperioden har det stormat kring skogen. Mångåriga bråk om inriktningen för skogspolitiken kulminerade när nya EU-direktiv implementerades, när rättsfall ställde avvägningar på sin spets och inte minst när Miljöpartiets och Centerpartiets radikalt annorlunda perspektiv skulle jämkas samman i januariavtalet.

Nu råder lugnet före nästa storm. Fortfarande är de flesta knutar mellan C och MP olösta, och det är inte lätt att få till politiska kompromisser när man inte ens kan enas om verklighetsbilden. Centerpartiet pekar – med fog – på att Sverige redan skyddar stora mängder skog, och om vi räknade på samma sätt som på andra håll i Europa skulle vi redan nå upp till miljömålen. MP kräver å sin sida att staten ska skydda stora arealer.

ANNONS

Räkna med bråk alltså, i alla fall om vänsterblocket får majoritet. Fast det är knappast första gången det grälas om granarna. För drygt hundra år sedan krävde ekologerna att skogsindustrin skulle sluta "plockhugga” och istället kalavverka sina bestånd. Den så kallade blädningen utarmade nämligen skogarna och gjorde dem utsatta för stormskador. Bättre då att göra ett riktigt kalhygge, något som åtminstone till viss del liknade en skogsbrand, menade man. Idag är konflikten den omvända, och ekologerna (några av dem, i alla fall) ropar på "hyggesfritt” skogsbruk, ofta med motstånd bland skogsägare och -industri. I veckan proklamerade DN på nyhetsplats (!) att tre partier "har fel om kalhyggen” (7/9).

I decennierna efter kriget drev staten på för att göra skogsbruket mer rationellt. De långsamt växande "skitskogarna” skulle huggas ner mot hot om viten och ersättas med raka granstammar. De större skogsbolagen var i stora drag med på tåget, men en del skogsägare gjorde i vanlig ordning motstånd, och behöll sina vackra ekdungar. Idag kallas dessa inte för skitskogar utan "nyckelbiotoper”, och skogsägarna får nya brev från staten, denna gång med hot om viten om de hugger ned dem.

Miljövärden och naturvård prioriteras högt både av enskilda skogsägare och av de stora aktörerna

En del andra ädellövsbestånd blev istället avverkade enligt plan och ersatta med hårt hållna planteringar av den rationella granen. Dessa monokulturella "granåkrar” – som de kallas av motståndarna – är idag föraktade av såväl myndigheter som miljörörelse, men de är knappast älskade av skogsbolag eller enskilda skogsägare heller. När jag följer med en naturvårdare på ett av de större bolagen i skogsindustrin ut i skogen en förmiddag berättar han om hur perspektiven skiftat sedan 60-talet. Ingen, säger han, skulle ens överväga idag att plantera gran på tallmark eller att röja bort alla lövträd från planteringarna. Det gör inte bara mångfalden sämre utan träden mindre motståndskraftiga. Torråret 2018 blev just sådana bestånd extra utsatta för granbarkborre eftersom granarna var "stressade” av att stå på fel sorts mark. Numera tänker man att ekonomi och miljö går hand i hand.

ANNONS

I den hårdföra skogsdebatten är det ofta sådana stora skogsbolag som anklagas för att plantera granåkrar. Men i verkligheten har pendeln redan svängt tillbaka i bred bemärkelse. Miljövärden och naturvård prioriteras högt både av enskilda skogsägare och av de stora aktörerna. Det har bara inte slagit igenom ännu. I skogen lever gamla synder kvar länge, och botgöringsförsöken syns inte förrän på decennier. Här finns en läxa till snabbfotade politiker med skogsregleringsambitioner: tänk igenom dina förslag noggrant, för där ute i verkligheten ska vi leva med dem i 80 år. Glöm skogspolitiken, förresten. Det låter som en bra läxa till politiker på alla områden.

ANNONS