Rak berättelse om de stormiga åren

Vad hände egentligen inom M förra mandatperioden? Anna Kinberg Batras nyutkomna bok utgör en läsvärd och avskalad inblick från stormens öga.

ANNONS
Anna Kinberg Batra. "Inifrån" är en befriande rak berättelse.
Anna Kinberg Batra. "Inifrån" är en befriande rak berättelse. Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

En del politiska skeenden sticker ut. I början av förra året hette Moderaternas partiledare fortfarande Anna Kinberg Batra. Nu, på andra sidan riksdagsvalet, är det Ulf Kristersson som kämpar för att bli statsminister. Vad ledde egentligen till att de så kallade förutsättningarna inte längre fanns, för att använda det uttryck förra partiledaren själv använde när hon i augusti 2017 klev av?

I nyutkomna boken Inifrån (Albert Bonniers förlag) ger Anna Kinberg Batra sin egen bild av föregående mandatperiod. Noga poängterar hon att det inte handlar om memoarer. Läsningen ska trots allt inte bestå av sentimentala hyllningar av egna välgärningar genom årens lopp.

ANNONS

Tonen är också befriande avskalad. Dramaturgiskt gestaltas en toppolitisk närvaro som tar sin start vid valvakan 2014 och leder fram till den augustifredag då hon tre år senare inför stort pressuppbåd avgår. Ibland görs uttalade betraktelser om viktiga skeenden och vid vissa tillfällen ligger poänger synbara mellan raderna.

Bakgrundsresonemangen tillför mycket. Storbritannien röstar för Brexit, Trump blir vald till president i USA och SD ökar. Var det ens möjligt att göra egna, och potentiella, led nöjda samtidigt som en borgerlig sammanhållning mellan partierna inte skulle bli alltför kuvad?

Ambitionen verkar vara att främst försöka berätta den egna berättelsen snarare än att långsint anklaga. Kinberg Batra är befriande rak när det gäller självrannsakan: Hur gick tankegångarna kring hur man arbetade med sociala medier i partiet och varför upplevdes hon av så många som tråkig?

I ett läge då partiet självt stod inför ett stort vägskäl 2014 ger hon bilden av att plötsligt ha stått som ledare men utan tydligt mandat. Allt gick helt enkelt väldigt snabbt och plötsligt fanns en decemberöverenskommelse att försvara. Hur mycket KD än befriade Alliansen från den mindre än ett år senare blev M aldrig av med dess passivitetsvålnad.

Kinberg Batra återkommer på sina platser till könsaspekten och lägger in en brasklapp om att det som liberal känns instinktivt fel att gå in i alltför identitetspolitiska tankemönster. Ändå, påpekar hon, kan det vara ett intressant raster att applicera.

ANNONS

Hon exemplifierar med regeringsfrågan och hur Alice Teodorescu, politisk redaktör på GP, ofta på argsint anklagas för att vara extrem medan P M Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri, trots allt klarar sig undan liknande svallvågor. I grunden har de samma roll och uppfattning om att borgerligheten bör försöka ta makten. I just det ena fallet väcks däremot häpnadsväckande starka känslor.

Det är svårt att här undvika en analogi till hur Ulf Kristersson uppfattas som betydligt mjukare än Kinberg Batra samtidigt som partiet inte i sak har ändrat inställning.

ANNONS