Hur bra är egentligen svensk skola? Lyssnar man på debatten är det lätt att få bilden att den inte håller måttet. Det är dock en sanning det finns anledning att syna närmare.
I en rapport från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro som släpptes i sommar går nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren igenom Sveriges resultat i ett antal internationella mätningar – och konstaterar att Sverige inte alls är så illa ute som det ibland kan låta. Att bara titta på resultaten för elever med minst en svenskfödd förälder ger bättre jämförbarhet över tid, eftersom det blir ett sätt att justera på invandringens effekter på skolan. Gör man det är svensk skola bland världens bästa.
Svenska skolans kvalitet föll visserligen efter millennieskiftet, men enligt rapporten var det tappet helt utraderat år 2018 bland elever med svensk bakgrund.
Tittar man på andelen låg- och högpresterande elever, ser man dessutom att de högpresterande blivit fler sen omkring 2010. Onekligen ett styrkebesked. I en text i Kvartal (7/9) grundad på rapporten gör Heller Sahlgren ett antal intressanta poänger. Dels att borgerligheten varit förhållandevis ointresserad av att ta åt sig äran för de skolreformer som infördes under alliansåren, trots att mycket pekar på att de ledde till förbättrade resultat. Kanske mest anmärkningsvärt är det att Liberalerna, som såsom Sveriges skolparti satt på skolministerposten, inte velat lyfta den egna politikens resultat.
Mäter man så riskerar en stram migrationspolitik att bli en förutsättning för skolpolitiken.
Istället har man gjort stor poäng av att fusk skulle ligga bakom de förbättrade resultaten, efter skandalen då det avslöjades att Sverige hade uteslutit fler barn från testet än Pisas regler tillät. Poängen är inte att Sverige inte bröt mot Pisas regler, utan att det finns anledning att förhålla sig mindre dogmatiskt till vad resultaten faktiskt säger. Även om det innebär att man inte kan kritisera regeringen lika hårt.
I grunden är det knappast märkligt att elever som har ett annat modersmål än svenska inte presterar på samma nivå som jämnåriga som har det. Särskilt om deras föräldrar dessutom är lågutbildade. Blir den gruppen större – vilket den blivit i Sverige – är det inte konstigt att resultaten faller, men det behöver inte betyda att kvaliteten blivit sämre. Mäter man så riskerar en stram migrationspolitik att bli en förutsättning för skolpolitiken.
Svensk skola kan bli bättre, för såväl elever med svensk som utländsk bakgrund. Men politiken för att nå dit måste bygga på en korrekt bild av verkligheten. Annars är risken att man missar vilka reformer som redan gett god effekt och därför går vilse i jakten på lösningar.
