Ett statsbidrag för inköp av läromedel införs, har regeringen beslutat. För att rätta till skillnader i tillgången på läromedel ska skolhuvudmän kunna ansöka om bidrag för inköp. Det ska enligt skolminister Lotta Edholm (L) föra svensk skola närmare principen om en bok per elev och ämne. Kostnaden för satsningen uppgår totalt 685 miljoner kronor i år, och runt en halv miljard årligen från 2024.
Inititativet är lovvärt. Svenska lärare har tvingats lägga alldeles för mycket tid på att sammanställa och kopiera upp kompendium, som sedan ändå slarvas bort av eleverna. Att ha en sammanhållen, fysisk lärobok har många fördelar. Inte minst att elever som har lätt för sig i ett ämne kan läsa före – samtidigt som det är lätt för den som sackar efter att gå tillbaka och repetera. Det ger dessutom tydlig struktur och ramar för undervisningen, vilket kan underlätta för såväl lärare som elever. Läroboken har många fördelar.
Därför är det lätt att undra hur vi hamnat här. Att det finns aktuella läroböcker är grundläggande för elevers utbildning, om skolorna inte har råd att köpa in det utan riktade statsbidrag är frågan vart pengarna går. För inte är det till verksamhetens kärna.
Ska svenska barn bli duktiga läsare finns inga genvägar
Skolministern menar (DN 2/3) att förordningen är ett sätt att få tillbaka läsningen i skolan – på bekostnad av skärmtid. Sverige har varit ambitiöst när det gäller att integrera olika digitala verktyg i undervisningen, något som inte bara kommer med en ekonomisk kostnad utan även en tidsmässig. När eleverna lägger mer tid på att glo på skärmar finns mindre tid för annat, och mycket tyder på att läsningen blivit lidande.
Det gäller inte bara i skolans värld, även i hemmet har skärmtiden inkräktat på läsandet. Därför vore det önskvärt att skolan agerade motpol. Ska svenska barn bli duktiga läsare finns inga genvägar utan det är mängdträning som krävs. Mängdträning som allt färre barn hinner med när den digitala världen pockar på uppmärksamhet. Det räcker inte heller med svensklektionerna för att få in tillräckligt med lästid, att eleverna även i andra ämnen förväntas läsa till sig kunskap behövs för att de ska bli säkra läsare.
Nu kan visserligen det aktuella bidraget även läggas på läromedel som har digitala komponenter. Varför kan man undra, när skolministern uttrycker en sund skepsis mot den långtgående digitaliseringen. Det är ändå ett steg i rätt riktning, och de av Edholm tydligt uttalade ambitionerna gör det tydligt varför Liberalerna hör hemma på Utbildningsdepartementet.
