Då jag studerade till läkare var det inte mitt mål att bli psykiater. Intresset uppstod först under psykiatrikursen och än mer då jag gjorde min första obligatoriska tjänstgöring.
Redan under grundutbildningen väckte psykossjukdomarna min uppmärksamhet. Hur livet för fullt friska och intellektuellt normalfungerande personer helt plötsligt kunde så dramatiskt förändras. Innan psykiatriutbildningen visste jag väldigt lite om sjukdomen, något som jag än idag ofta möter hos den breda allmänheten.
Under 90-talet hade kliniken en omfattande forskning om nya läkemedel mot schizofreni. Efter några år önskade jag gå vidare genom att ta reda på vad som mer krävdes än läkemedel för att ge en bra behandling. Vägen dit var att lära mer om förhållandena för de patienter som vi behandlar. Att få en bild av hur deras vardag såg ut, socialt såväl som praktiskt. Efter några års förberedelser startade vi år 2000 studien Clinical Long-term Investigation of Psychosis in Sweden, CLIPS, och där jag är forskningsansvarig.
I studien följer vi patienterna upp till 20 års tid. Praktiskt har den resulterat i att fem personer med olika professioner disputerat, två pågående doktorandarbeten och ett femtiotal arbeten har publicerats via medicinska tidskrifter och internationella kongresser. Idag bygger NU-sjukvårdens schizofrenibehandling på modellen som vi tog fram för forskningen och nationellt finns riktlinjer som baseras på det behandlingsmål, remission, som vi varit med att arbeta fram internationellt.
Forskningen har lärt oss hur varierande situationen är för olika individer. Att alltid individualisera behandlingen utifrån individens unika förutsättningar. Att aldrig behandla någon som enbart en patient utan att alltid se hen som en individ med en sjukdom. Läkemedel är förutsättningen för bra behandling men läkemedel enbart är aldrig tillräckligt för ett gott behandlingsresultat. Då sjukdomen är komplex krävs gemensamma insatser från kommun, primärvård och specialistsjukvård.
Den väcker också frågor. Måste livslängden vara 20 år kortare? Varför tar vi inte vara på arbetsförmåga och varför lever många så isolerade?
Min förhoppning är att öka kunskapen om sjukdomar som du oftare möter än vad du tror och där vi tillsammans kan göra skillnad.
