Valrörelse. När blir det dags igen?
Valrörelse. När blir det dags igen? Bild: Jonas Myrholm

Vore ett extra val en katastrof?

Vad händer om det låsta läget kvarstår? Frågan om ett nyval har svävat som en ande över hela den inrikespolitiska hösten.

ANNONS

Kommer ett nyval behöva utlysas? På måndag väntas talmannen efter överläggning med Stefan Löfven (S) ge besked om nästa steg i regeringsfrågan. Blir extra val aktuellt till slut vore det dramatiskt.

I modern tid har det aldrig tidigare hänt och det är förståeligt att man från politikens håll helst vill undvika situationen. Det finns minst tre dimensioner. Att tacka nej till de mandat väljarna gav riskerar såklart att spä på misstro om höga politikernas förmåga att hantera själva folkviljan. Vi gav er verktyg men de var inte tillräckligt bra. Gör om och gör rätt nu, snälla väljare. Ni röstade fel.

ANNONS

Till på det kan läggas rent parti-egoistiska hänsyn. Alla partier behöver inte förlora på ett extra val men några kan drabbas väldigt hårt. För Centerpartiets del ser läget förhållandevis stabilt ut opinionsmässigt men det kan vara tungt att gå till val om det uppfattas som att man var avgörande orsak till det.

Det i sin tur kan påverka opinionen, oavsett om det manifesterar sig på ett tydligt sätt eller inte. Utöver dessa aspekter uppstår också den rent praktiska kostnadsbilden: Att arrangera ett val kostar statskassan ett stort antal miljoner.

Men vore det verkligen en stor katastrof att få rösta en gång till? Frågan är principiellt intressant, om vi lägger opinionslägen, skuldfrågan och ekonomiska hänsyn tillfälligt åt sidan. Regeringsfrågan präglade som väntat valrörelsen 2018.

Politiska reportrar utkrävde svar: Hur kommer ni att agera om nuvarande opinion står sig (ledtråd: så blev det) och vad har ni för andra- och tredjehandsval? Raljant tonade politiskt aktiva ned frågans betydelse och hänvisade till att det minsann skulle lösa sig efter valet.

Det handlade om talepunkter, något att säga så länge. Men, handen på hjärtat: den någorlunda politiskt insatta förstod redan då att S inte skulle släppa fram en alliansregering eller att MP skulle få ett så starkt resultat att de kunde – och i så fall ville – hjälpa Alliansen till egen majoritet.

ANNONS

I somras kunde frågan om en M-KD-regering avfärdas som nys utan grund. Sjöstedt (V) kunde sväva på målet om huruvida han skulle släppa fram Lööf (C) eller inte. Nu har vi facit, eller åtminstone ett betydligt mer fulltecknat svarsblock.

På ett sätt vore det demokratiskt vitaliserande att väljare en gång till fick göra sin röst hörd. Nu har partiledarna, till skillnad från i september, börjat tvingas bekänna färg.

Om ett extra val skulle gå av stapeln skulle inte beslutet som sådant handla om att straffa partierna för en utdragen regeringsbildning.

Däremot hade det kunnat vara demokratimässigt intressant att med en mer heltecknad bild få gå till valurnan igen.

ANNONS