Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Stina Stjernkvist/TT
Bild: Stina Stjernkvist/TT

Är det möjligt att leva med ett funktionshinder i dagens samhälle?

När jag ligger hemma i min säng sjukskriven från mitt arbete kan jag inte sluta tänka på vad som kommer att hända i framtiden. Vart är jag på väg och var passar jag in i dagens samhälle?

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

För en tid sedan hade jag en diskussion med en förälder till två barn som har diagnoser. Enligt henne är inte samhället vi lever i skapat för människor med funktionshinder. Har man inte möjlighet att bidra, utan istället behöver ett livslångt stöd och hjälp, finns det ingen plats för dessa personer i vårt samhälle. När jag ser på hur samhället är uppbyggt och utgår från mig själv, inser jag att hon faktiskt har rätt.

Vi lever i ett samhälle med för höga krav, klasskillnader, orättvisa och fattigdom. Faktorer som bidrar till en växande psykisk ohälsa, utanförskap och kriminalitet. De rika bryr sig inte, medelklassen är blinda och låtsas som om kriminalitet och fattigdom inte existerar, samtidigt som de utsatta lider. Det formar ett samhälle där det inte finns någon möjlighet att bli sjuk eller skadad. Ett samhälle där människor med funktionshinder inte får möjligheten att arbeta efter sin egen förmåga. För att få rätt hjälp behöver man bestiga berg, och det är nästan omöjligt att få ekonomiskt stöd. Vi lever i ett samhälle som säger "du ska inte bli sjuk, ha ett funktionshinder, utveckla psykisk ohälsa eller missbruka". Då hamnar du mellan stolarna och blir dömd till ett liv i fattigdom och utanförskap.

Jag lever med funktionshinder och en svår psykisk ohälsa som gör det omöjligt att uppfylla samhällets krav. Jag arbetar vanligtvis halvtid, men är för tillfället utbränd. Mina försök att få sjukersättning har blivit nekade och jag lever nu på försörjningsstöd. Det skapar ett dilemma som påverkar hela mitt liv. Jag måste arbeta för att kunna leva. För utan pengar kan jag inte köpa mat eller betala hyran. Har jag inget arbete förlorar jag allting. Min ekonomi gör att jag redan lever på gränsen och en lång sjukskrivning skulle kunna leda till att jag inte klarar mig. Detta ger ingen möjlighet till att falla. Det finns ingen möjlighet att bryta ihop på grund av min psykiska ohälsa. Det finns inte tid och rum för att bli utmattad och sjukskriven. Jag måste bidra eller ta konsekvenserna från ett samhälle som ställer orimliga krav på människor i min situation. Kan jag som lever med en livslång psykisk ohälsa, autism och en historia fylld av sluten vård, hitta en plats i dagens samhälle? Var passar jag in?

Rasmus Eriksson