Replik på ”Ukraina och dess folk betalar det högsta priset”.
Precis som Max Björberg är det många som anser att Ukraina måste vinna kriget innan man kan förhandla om fred. Men det som först påstods vara en lätt match ser nu ut att bli långdraget. Även ÖB Micael Bydén varnar för storkrig. Är det verkligen det vi vill ha?
För individen är krig det mest förödande som kan hända. Man förlorar sina hem, anhöriga, vänner och utsätts för outsägligt lidande. Då väger den högstämda krigsretoriken lätt. Det enda man önskar är fred.
Därmed inte sagt att demokratin och mänskliga rättigheter inte är viktiga att kämpa för och försvara. Men jag kan inte komma på ett enda exempel där man lyckats skapa demokrati med hjälp av bomber. Tvärtom har vi flera avskräckande exempel där USA och även Nato och Sverige gått in för att avsätta diktatorer och ”införa demokrati”, men som hamnat ur askan i elden. Irak, Libyen, Syrien, Afghanistan.
Problemet är att de verkliga motiven för krig oftast inte är så ädla som krigsretoriken. USA offrar naturligtvis inte miljarder för ukrainarnas blåa ögons skull. Kriget i Ukraina är också ett spel mellan stormakterna om världsherravälde och naturtillgångar.
Nu kryper och fjäskar svenska politiker för Erdogan för att få komma med i Nato. Erdogan som går in i Syrien och bombar kurdiska städer och byar. Som fängslar och torterar politiska motståndare och kritiska journalister. Att vara hbtqi i Turkiet är nog inte heller så lätt. Inte så stor skillnad på Putin och Erdogan. Är inte demokratin lika viktig i Turkiet? Ska vi vara allierade med en sådan förtryckare?
Krigspropagandan är kompakt. Men omvärldens uppgift måste vara att tvinga parterna till förhandlingsbordet, inte lägga ytterligare eld på brasan.
Kristina Lanestrand