I morgon, den 20 november, är det Barnkonventionens dag. Barnets bästa och barns rätt till inflytande är två av grundprinciperna som genomsyrar hela Barnkonventionen. De andra två grundprinciperna handlar om att inget barn får diskrimineras och att varje barn har rätt till liv och utveckling.
Det har hunnit gå 33 år sedan FN slog fast Barnkonventionens 54 artiklar, om att alla barn upp till 18 år har samma rättigheter. Det har snart gått tre år sedan konventionen blev lag i Sverige.
“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”, är ett välkänt citat av Astrid Lindgren. Det ligger oerhört mycket i det hon säger.
Men trots konvention, svensk lag och kloka ord från Astrid Lindgren och andra finns det oerhört mycket som skaver. Vi ser i vardagen, i skolans värld och i vissa politiska inriktningar att barns värde inte alls är så högt som det borde vara. Åtminstone inte i praktisk handling.
I SD-M-KD-L-avtalet för regeringsmakten finns inte mycket som visar på omtanke om barnen. Snarare det motsatta. Stöd till kulturskolan och bibliotek skärs ner, statsbidragen till kommuner och regioner stryps och den migrationspolitik som aviseras – vi höll på att också skriva integrationspolitik, men någon sådan finns ju inte spår av i vare sig avtalet eller budgeten – riskerar att leda till att barn straffas enkom på grund av sitt ursprung.
Men inte heller barn med svenska rötter behandlas lika. De sorteras inte bara utifrån hud- eller hårfärg, utan föräldrarnas ”status” och bankkonton. Vi har ett skolsystem som aktivt motverkar jämlikhet och integration. Vi har ett samhällssystem som gynnar de resursstarka föräldrarnas barn, vare sig det handlar om skola, vård, fritid eller utveckling.
Som kommunpolitiker har vi begränsningar, men också möjligheter. De möjligheterna har vi, under vår tid i majoritet i Trollhättan, försökt använda oss av. Och de vill vi fortsätta att utveckla.
Skolan ska vara jämlik. Rätten till god undervisning för alla barn är grundläggande. Reglerna begränsar våra möjligheter att rikta särskilda medel till de barn och skolor som behöver extra insatser, men vi kommer att fortsätta leta alla till buds stående lagliga vägar för att motverka detta.
Barns rätt till vård och omsorg är också den av yttersta vikt. Elevhälsan måste säkras och utgöra första linjens vård för barn och unga, även för den regionala vården. Det gäller särskilt för den växande psykiska ohälsan bland barn och unga. Och resurserna måste säkras och förstärkas för att barn som far illa i hemmet får adekvat hjälp omgående. Barn kan inte vänta, de behöver hjälp och stöd här och nu!
I den gångna valrörelsen lyste frågor om barns rättigheter med sin frånvaro från de partier som nu styr, i landet såväl som i Trollhättan. Vi avslutar därför med ännu ett citat av Astrid Lindgren, som en direkt uppmaning till dessa, och dess väljare:
”Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja? Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.”
Monica Hanson (S)
Sofia Andersson Dharsani (S)