Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt TTELA
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Henrik Holmberg / TT
Bild: Henrik Holmberg / TT

Att vara kyrka i coronatid – att bry sig om sin medmänniska

Det blev en annorlunda vår. Tillsammans har vi fått ställa om firandet av påsken och andra högtider.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Det blev inte som förväntat, men det var nödvändigt utifrån den situation vi alla befinner oss i. Jag skriver detta som Skara stifts biskop, för att jag skulle vilja dela med mig av vad det kan innebära att vara en kyrka i coronatider.

Vi lever i en svår tid och tiden framöver kommer att ge oss många och stora utmaningar. Det är lätt att känna modlöshet och oro, när inget är som vanligt, när allt tycks hopplöst. Men i dessa tider av omställning vill jag påminna om att kyrkan är mer och större än sina byggnader, att kyrkan är människor och relationer. Kyrkan bär budskapet om ett framtidshopp och en närvaro i det innevarande oavsett allt. Ett fint exempel på en sådan ”närvaro i det innevarande, trots allt” och som träder fram mitt i detta svåra är alla diakoner och diakonimedarbetare i kyrkan som hjälper till att få ut matkassar till riskgrupper och behövande. Även jourhavande präst med 112 har utökat sin verksamhet så att vi, när oron jagar, kan få ringa någon som vi kan tala med.

Även om mycket är annorlunda så fortsätter vi att vara kyrka. Kyrkan består av levande stenar, av dig och mig, av oss alla. En kyrka som finns över hela vår värld i gemensam bön för den situation som vi alla, på olika sätt, befinner oss i nu. Då är inte det viktiga varifrån vi är, vilka språk vi talar, vilket som är vårt etniska ursprung, utan att vi är syskon som hör samman över alla gränser. En mångfaldens gemenskap - tillsammans.

Många funderar i dessa dagar också över livets mening, människovärde och andra grundläggande frågor. Jag vill därför peka på det kristna budskapet som understryker att varje människa, oavsett allt, är oändligt älskad och oändligt värdefull och aldrig någonsin övergiven. Det är också varje människas kallelse att bära ut den kärlek som är störst av allt. När vi tar denna kärlek på allvar och vågar leva efter den, visar vi både vem vår nästa är och vem Gud är. Och vi visar vilka vi själva är. Är det någonting som kan bjuda motstånd mot den svåra situation vi lever i just nu, så är det den kärleken!

Därför vill jag uppmuntra till att fortsätta att vara en del av den gudstjänstfirande gemenskapen, men på ett delvis nytt sätt. Genom exempelvis utomhusgudstjänster, digitala gudstjänster eller genom att fira gudstjänst i ditt hem. Men hjälp av en psalmbok eller genom en app kan du ta del av söndagens texter. Gudstjänsten är så viktig - en källa till liv och kraft.

Att vara kyrka i coronatider är också att bry sig om sin medmänniska. Det kan vara genom ett telefonsamtal eller genom att vara med och hjälpa till med olika praktiska saker, eller genom att avstå från att mötas i stora sammanhang när det inte är nödvändigt. Vi får ställa oss frågan: Hur kan vi vara verkliga vänner i nödens stund och visa varandra extra omsorg i denna tid? Vi är, oavsett allt, sociala varelser och får vi inte dela livet med andra kan det leda till ökad oro, tärande ensamhet och psykisk ohälsa. Låt oss därför fortsätta att ha och ta kontakt med varandra, fortsätta att dela livet, men på ett nytt sätt. Vårt digitala samhälle ger tack och lov många nya möjligheter.

En stor prövning i dessa tider är de avsked vi kan komma att tvingas ta. I sorgens sammanhang är ett tydligt avsked så viktigt. Då är begravningsgudstjänsten viktig. Det är därför djupt beklagligt att vi inte kan samlas till begravning på samma sätt som vanligt. Samtidigt är det viktigt att begravningarna blir av inom den sedvanliga tidsramen också för sorgeprocessens skull. En begravning är både en punkt och ett semikolon. Det är egentligen först efter begravningen som sorgen får sin tid. Jag tänker därför att en kan ha begravningsgudstjänst med några få närvarande. Sedan, när det är möjligt, kan en bjuda in till en större samling med minnesstund i kyrkan med tal, musik och böner, som den lokala församlingen kan vara med och anordna.

Kära läsare, låt oss fortsätta tillsammans i bön för varandra och i praktisk omsorg, och mitt i allt vila i de berömda orden från Psaltarens 23:e psalm: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg”.

Åke Bonnier, biskop i Skara stift