Varför påstår då den nyvalde S-ledaren att ”alla behövs”? Jo, därför att hon och alla andra folkvalda i riksdagen har något att dölja.
Med EU-medlemskapet följde ett nytt mål för samhällsekonomin. S förberedde Sveriges medlemskap redan under 1980-talet då kredit- och valutaregleringarna avskaffades, 1985 respektive 1989. Den fria kapital- och aktiemarknaden var därmed ett faktum även i Sverige, fri rörlighet för kapital med andra ord eller globalisering som det kallas. 1991 togs den slutgiltiga förändringen; i den socialdemokratiska finansplanen stod ”att varaktigt nedbringa inflationen /…/ måste överordnas andra ambitioner och krav”.
I 1990 års finansplan stod istället: ”…arbete åt alla är den ekonomiska politikens viktigaste mål”. 1991 gjordes ett definitivt avsteg från den s fulla sysselsättningens politik. Den tredje statsmakten, de granskande medierna, har dock med ytterst få undantag valt att inte uppmärksamma införandet av massarbetslöshet. Ett undantag var i Uppdrag granskning 11 september valåret 2014: ”Jobb-bluffen”. Här avslöjades till och med en formel för hur hög arbetslösheten måsta vara för att hålla arbetslöshet och inflationen i jämvikt. Programmet fick inget genomslag.
På marknaden för arbetskraft är arbetskraften en vara och inget annat och priset bestäms av tillgång och efterfrågan. Brist på en vara driver alltid upp priset (lönen) och överskott får motsatt effekt, vilket förstärks av den fria rörligheten för arbetskraft inom EU. Arbetslösheten fyller en funktion i det att den håller nere inflationen, det vill säga prisökningarna. För att dölja detta har strategin från politiskt håll sedan mitten av 1990-talet varit att skylla arbetslösheten på de arbetslösa. I egenskap av ekonomisk-politisk talesperson för S 2012-2014 uttryckte sig Magdalena Andersson i Rapport 1 oktober 2012 på följande sätt: ”Vi måste testa arbetsviljan hos de arbetslösa”. Slutsatsen av de politiska beslut som beskrivits ovan är alltså att alla de facto inte behövs. Konsekvenserna märks bland annat i form av kraftigt ökad psykisk ohälsa, ökade skillnader i medellivslängd och fortsatta problem med våld och kriminalitet. Det är värt att komma ihåg att sedan avreglerings- och privatiseringspolitiken under 1980- och 1990-talen kommer förändringar för de som behöver det mest sällan uppifrån. För att så ska ske krävs ett tryck underifrån. Oavsett regering ökar ojämlikheten stadigt.