För att kunna klara detta måste många kraftfulla åtgärder vidtas. Det har stor betydelse vilka anställningsvillkor vårdpersonalen erbjuds. Det betyder också mycket, kanske mest, hur arbetsmiljön utformas. Det är ingen nonsensklyscha att vården och omsorgens viktigaste resurs är personalen. Så det förtjänar att upprepas hur värdefull personalen är. Det är planeringen för personalen som är grunden och det är där arbetsgivarna måste börja. Enligt beräkningar från Stockholms universitet är det 140 000 personer som gått ner i arbetstid eller helt slutat förvärvsarbeta för att ge vård och omsorg till en närstående.
Vi vet också att samtidigt som äldres vårdbehov ökar så har personalens förutsättningar att arbeta professionellt försämrats. Dåliga arbetsvillkor och brister i arbetsmiljön är mer regel än undantag. I media läser vi ofta insändare likt senast ”Anna, hemvården”, olika rop på hjälp. Personal orkar inte längre, behöver arbeta deltid för att orka, känner sig stressade och överkörda av chefer och politiker. Samtidigt påannonseras i media att ”ännu större besparingar att vänta inom omsorgen”. Ekvationen går inte ihop. Det är politiken som har ansvaret och som styr ekonomin till omsorgen. I Trollhättan har politiken ansett det viktigare att öka bemanningen av schemaläggare, än att se över undersköterskornas arbetssituation.
Trots stora protester genomdriver (s) politiker sina beslut. Dessa beslut påverkar personalens arbetsmotivation och ytterst kvaliteten i omsorgsarbetet. Det underlättar inte den framtida bemanningen. Socialdemokraterna är inte längre en garant för välfärden eller ett kompetent styre. När verksamheten ropar på hjälp och majoriteten inte anser att de behöver lyssna, då har något grundläggande förlorats. Det jag vill är att det som är viktigt ska prioriteras. Personalens delaktighet, medbestämmande och engagemang ska tas tillvara. Ohälsosamma schema ska slopas. Administrativ personal ska inte prioriteras före vårdpersonal. Större respekt för personalens arbetsvillkor!