Konsekvensen av det nyliberala systemskiftet präglat av omflyttningar av makt och rikedom från offentligt till privat är en snabbt tilltagande ojämlikhet. Ökade sociala skillnader är alltid en grogrund för social oro vilket makteliten är väl medveten om. I syfte att motverka detta måste de styrande frånsäga sig så mycket ansvar som möjligt. Här ligger förklaringen till skuldbeläggandet av den enskilde medborgaren oavsett om det gäller ohälsa, arbetslöshet eller skolmisslyckande.
1991 övergav (S) arbete åt alla som politiskt mål. Den ekonomiska politiken skulle nu inriktas på att bekämpa inflationen istället för arbetslösheten och massarbetslösheten permanentades, allt i syfte att förbilliga arbetskraften. Lagen om tillgång och efterfrågan gäller på alla marknader så också på marknaden för arbetskraft. Sedan dess har ekonomiskpolitiska talespersoner från (S) och (M) misstänkliggjort arbetslösa och hävdat att arbetsviljan måste testas och att drivkrafterna för att komma i arbete måste stärkas, det senare genom att sänka a-kassan och ställa motkrav om heltidsarbete för att beviljas försörjningsstöd; av (S) kallat ”arbetsplikt”. Strategin att införa höga arbetslöshetsnivåer som marknadsekonomiskt smörjmedel och samtidigt skylla på folkets bristande arbetsvilja är av den högre bedrägeriskolan. Det är här betyget F kommer in i bilden.
Skolan har alltid haft en sorterande uppgift vad gäller rekryteringen till högre utbildning och barn till högutbildade föräldrar har alltid haft ett ointagligt försprång. Med införandet av massarbetslöshet blev det nödvändigt att förstärka sorteringen och införa ett underkänt betyg vilket gjordes 1997. Utan gymnasiekompetens blir vägen till det omtalade ”första jobbet” extra svår och alternativet är ett alltmer bristfälligt socialt skyddsnät och fortsatt boende i föräldrahemmet.
Det ska inte finnas plats för alla på marknaden för arbetskraft alldeles oavsett arbetsförmåga. Om alla efter uppoffringar och ansträngningar och med ett gott självförtroende i ryggen skulle lämnat gymnasiet och upptäckt att mödan varit förgäves då arbete inte är en rättighet så hade det lagt grunden till protester och ett ifrågasättande av folkstyret. Den av makteliten fruktade sociala oron hade varit ett faktum. Att bli underkänd som människa hör givetvis inte hemma i en demokrati där utgångspunkten är människors lika värde.
Sören Lindmark