Efter valet när gnistan slocknar och löften glöms bort

När älskade björnen Puh fick frågan vad han tyckte mest om av allting, så var han tvungen att tänka efter en stund, innan han svarade att ”fastän det var förfärligt gott att äta honung, så fanns det ett ögonblick alldeles innan man började äta den, som var nästan ännu bättre”.

ANNONS
|

Puh visste inte vad det kallades, men det fick mig och i min politiska värld att tänka på valrörelsen. Aldrig någonsin haglar löften så tätt som i just valrörelsen. Aldrig målas den ideala vardagen ut så starkt som i en valrörelse. Aldrig är spänningen större än just ögonblicken innan valdagen och under valvakans kväll.

Det gäller att samla röster. Men när valet väl är över, alla röster är räknade och valet eventuellt vunnits så slocknar gnistan, löften glöms bort och politiken börjar administreras istället för att drivas. Den slumrande vardagen väcks av något som engagerar, till exempel rasism i USA, där en svart man dödas av en polis. Människor rasar, beger sig ut på gatorna, reagerar och visar en våldsam vrede. Här i Sverige har förslaget om förändrad arbetsrätt just börjat tända en gnista av engagemang och vrede hos många. De starka reaktionerna runt om kan egentligen översättas med att vi bryr oss om. Saker händer som vi reagerar våldsamt emot.

ANNONS

När den fråga som vi bryr oss om tar vägen genom våra hjärtan, då reser sig vårt kurage upp, vi får mod och vi står upp för det vi tycker är rätt och riktigt. Det är just detta jag saknar i den styrande politiken idag. Att känna in hur människor har det och stå upp för den vardag de har. Att se den äldre där på sitt äldreboende eller se den anställde som gör sitt bästa av de ekonomiska ramar som ges. Politiken måste ta in fler dimensioner i sitt beslutsfattande. Det går inte att bara administrera med de ekonomiska ramarna som styrmedel och med intellektuella termer.

Vi måste låta hjärtat vara med, empatin måste finnas och vi måste börja se vad som händer med människorna som är föremål för alla besluten. Varje ekonomisk besparing måste granskas utifrån denna aspekt också och när någon reser sig upp i ilska och har modet att säga ifrån, då får inte arrogans och prestige vara svaret. Det jag mest tänker på är våra äldre och deras situation. På våra anställda i omsorgen. Jag tänker också på barnen och deras situation. På de allt större barngrupperna i förskolan. På eleverna, som inte ges förutsättningar att klara sin skolgång så de kommer in i gymnasiet. Det behövs många fler dimensioner där hjärtat också måste få vara med, för att besluten faktiskt ska få rätt betydelse för den det berör.

ANNONS

Eva Castberger (L)

comments

Kommentarer

Kommentera

Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och TTELA förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS