"Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv". Så går texten på en känd melodi och jag vill påstå att den som skrivit den texten inte var en pensionär med de följder pensionärslivet innebär. Jag tänker på alla krämpor som kommer smygande. Som pensionär blir man nästan paranoid. Snyter man sig så kollar man hur det snoret ser ut. För och inte tala om det som kommer ifrån kroppens nedre öppningar – där är man nästan manisk. En förstoppning är lika med kalabalik och så är den dagen förstörd. Svårt att röra sig, går man ned på knä så tar det 30 minuter att komma upp igen och då är man så trött att man får lägga sig en stund.
Övriga krämpor som man blir anfallen av är: Ont i ryggen, gikt, nageltrång samt diverse oidentifierade åkommor. Hjärnan är lika utsatt som övriga delar av kroppen. Tänker främst på minnet. Ibland letar man efter något i lägenheten i en timma och när man väl hittar det så funderar man på varför man letade efter det? Och så har vi det här med namn. Hur många namn har man inte glömt? Ja det är inte få, kan jag lova. Ska man tvätta, ja då har den dagen gått. Får man för sig att handla så får man vänta någon dag tills allt stämmer med det som jag nämnt tidigare (nedre regionerna).
Ett uttryck som oftast används är: Är det redan lördag eller vad gammal han såg ut eller vad stor du har blivit. Jag kan hålla på hur länge som helst angående åldrandet, men så har vi det här med den dåliga pensionen, ökade priser och så vidare. Glömde nämna alla tekniska finesser på alla dessa tekniska apparaturer. Det är tur att man har barn att ringa när man sitter som en idiot framför datorn och inte vet hur man ska göra. "Men pappa jag har ju talat om minst hundra gånger hur du ska göra". Förbannade ”sista ljuva åren”!
Surgubben Leif