Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Markus Schreiber
Bild: Markus Schreiber

Förintelsens minnesdag – låt inte hatet segra igen

Den 27 januari är det 75 år sedan Auschwitz befriades. Den 15 april samma år befriades Belsen-Bergen, där min far som ung brittisk soldat fick se med egna ögon fasorna som ingen ska behöva se, än värre uppleva.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Han var mycket noga med att vi som nästa generation skulle bära vidare hans vittnesmål, och under min tonårstid i Liverpool var det ingen i min närhet som ifrågasatte vittnesmålen. Ingen som förnekade att Förintelsen hade hänt. Ingen som förminskade den eller till och med ville lägga skulden på det som hände på offren själva. Minnet var färskt och beslutsamhet om ”aldrig mer” i Europa kändes betryggande.

Jag har själv tillbringat mycket tid i Israel och lyssnat på berättelser från överlevare, varit på Förintelsecentrum Yad Vashem i Jerusalem och besökt dödslägret Treblinka i Polen. Omfattningen av historiens värsta massmord är svår att ta in. Därför är de individuella berättelserna så viktiga, för då kan vi ta till oss den bottenlösa grymheten hos förövarna.

Det svåraste att förstå är att det var vanliga människor, män med egna barn, som var med och mördade andras barn. Varför? Därför att avhumaniseringen av ”de andra” hade gått så långt att de normala spärrar som vi har mot att skada och döda våra medmänniskor fanns inte längre. ”De andra” var inte längre människor.

Hur börjar avhumaniseringen? Den börjar med ord, ord som övergår gradvis till handling. Hatfyllda ord som handlar om vi och dem, om att separerar och isolera de andra, om att lägga skulden för samhällets misslyckande på de andra, om att avhumanisera dem, och till slut att avliva dem.

Till min fasa har jag sett att processen har inletts igen, i min egen livstid, något som jag aldrig hade trott var möjligt när jag var yngre. Hatet frodas på sociala medier. Idag flörtar många öppet med extremhögern, och andra ser mellan fingrarna på den extrema islamismen. Den judiska befolkningen i Europa och i Sverige hotas från både dessa våldsamma ideologier.

Är det så här vi ska ha det på 2020 talet? Har vi lärt oss ingenting av historien mer än att det ska upprepas?

Vi får inte låta hatet segra. För då är vi alla förlorare.

Esther O’Hara/gruppledare, Miljöpartiet de gröna i Trollhättan