Framförallt orka omsätta i sin egen vardag. Snart sex månader efter att världen drabbades. Så står vi och gläntar på dörren till facit. Jag menar Inte hur viruset drabbar oss. Utan hur vi människor väljer att rätta oss i ledet.
För egen del så känner jag av distansen. Ska jag var uppriktig så trodde jag nog inte det i början. Har aldrig haft problem med ensamheten tidigare, så varför skulle restriktioner förändra det? Jag är nog inte ensam om den insikten. Fler väljer att trotsa restriktionerna. De orkar inte med. De vill ut och ta livet i handen som man alltid har gjort. ”Hellre dör jag i en varm famn, än ligger isolerad på en IVA-avdelning i väntan på döden”. Drastiskt formulerat.
Såg ett inslag på lokalnyheterna. Reportern stod på en fullsatt badstrand och frågade folk varför man inte respekterar avståndet, som Folkhälsomyndigheten rekommenderat. Många resonerade logiskt på frågan. Men en ung kvinna stack ut. Hon menade att ”...jag tror inte på coronan!”. Att nästan 6 000 personer dött i Sverige på grund av viruset som orsakar covid-19, måste gått henne förbi. Hur menar egentligen denna unga kvinna? Hennes vardag har troligtvis inga restriktioner alls. I hennes och många andra människors vardag, finns inte utrymme för plexiglasskivor, plastband eller minst två meters avstånd. De vill ha livet medan de fortfarande lever. De orkar inte bry sig om att andra kan drabbas av deras leverne. Jag vill. De vill. Alla vill.
Jag har själv i min yrkesroll brutit emot restriktionerna. Vilket är märkligt. I det privata är jag noga. Men i mitt yrke så tummar jag på överenskomna restriktioner. Slarvigt och bakvänt. Men som tur är så finns de anonyma ögonen. De som alltid finns där i allmänhetens tjänst. De som viskar i bakgrunden. De som påpekar fel och brister. Men väljer att inte stöta sig med den det gäller. Givetvis så kommer det fram ändå. Man skäms och fogar sig. Rättar sig i ledet. Nu sitter man där igen. Ensam.
När mänskligheten återigen drabbas av en pandemi. Vad har vi lärt oss? Kan de vara så att vi måste tänka om? Hur långt ska vi tumma på vårt sociala behov? Är framtiden endast digital? Kommer flockdjuret att förändras? Priset för vårt naturliga beteende är högt. Ett beteende som nog inget virus i världen kan utplåna.