Detta är glädjande. Att många arbetsgivare likväl inte vet att förstå eller värdera utbildning inom humaniora är dock bekymrande – och tyvärr inte överraskande för det lilla landet Sverige i den europeiska kulturgemenskapens utkant.
Ledarskribenten efterlyser inte enbart en informationsoffensiv om nyttan av humanistisk utbildning utan även resurstillskott till utbildningarna i humaniora. Gott så. Men att stirra sig blind på andelen lärarledd tid inom humanistisk universitetsutbildning i förhållande till andra högskoleutbildningar och att sätta likhetstecken mellan få undervisningstimmar i humaniora och humanioras förment låga status är att göra det alltför enkelt för sig.
I själva verket är den traditionella utbildningen i humaniora strukturellt sett i samklang med det som är framtidens akademiska utbildning: fristående kurser och flexibla examina, frihet från skolbänkstvång och digra skolaktiga lektionsscheman, egen frihet under ansvar för studierna, och så vidare. Vi har över tid sett en stadig ökning av program- och yrkesutbildningar inom högskolan som snarare inneburit en gymnasifiering av högre utbildning än en akademisering av densamma. Många säger att de ”går i skolan” när de i själva verket studerar vid universitet. Språkbruket avslöjar mentaliteten. Denna utveckling har bidragit till att gemene man kommit att uppfatta den traditionella akademiska utbildningen, och därmed humaniora, som något främmande och obskyrt.
Ergo: Vi behöver högskoleförberedande gymnasieutbildningar som verkligen gör skäl för namnet. Vi behöver lärare och studievägledare i gymnasieskolorna som uppmuntrar till och förbereder för fria akademiska studier, däribland humaniora. I ett bildningssamhälle tänker man inte ”kortaste och rakaste motorvägen med GPS till ett yrke”, utan vet att uppskatta de utvecklande småvägarna som ger perspektiv på omgivningen. Men är lilla Sverige moget nog för detta?