Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag utgår ifrån att regering och kulturminister står fast vid idéerna om att hela Sverige ska leva och att folkrörelsearbete är till godo för demokratin, uttrycker debattören.
Jag utgår ifrån att regering och kulturminister står fast vid idéerna om att hela Sverige ska leva och att folkrörelsearbete är till godo för demokratin, uttrycker debattören.

Har Kulturrådet i uppdrag att döda jazzklubbar?

Trollhättan, Säffle, Olofström, Motala, Emmaboda, Fagersta, Karlskoga, Stenungsund, Mellösa och Söderhamn har alla det gemensamt att de med ett snabbt och plötsligt knivhugg blivit av med de blygsamma bidrag som gjort det möjligt att kunna presentera levande professionell jazzmusik för sina medborgare. Sammanlagt tretton jazzklubbar har blivit av med det stöd som gjort deras verksamhet möjlig.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Vad har hänt? Utan någon som helst förvarning bestämmer sig Kulturrådet under sommaren 2018 att helt lägga om förfarandet med ansökningar om bidrag till fria musikarrangörer. I stället för att som tidigare under många år låta dem som vet hur jazzmiljön i Sverige ser ut, det vill säga Riksförbundet Svensk Jazz, sköta ansökningar och fördela bidrag bland Sveriges jazzklubbar, beslutar myndigheten att ta över och själv utse en liten jury som ska gå igenom hela 491 ansökningar inom alla musikformer och fatta dessa viktiga beslut. Utan konsultation, remiss eller annan kontakt med det berörda förbundet. Och viktigast, utan kunskap om jazzmiljön i Sverige. Detsamma torde gälla för andra musikformer som till exempel folk- och kammarmusik.

I mer än tjugo år var jag ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz. Vi kunde under alla dessa år notera ett mycket gott samarbete med Kulturrådet som ställde frågor och granskade hur vi skötte vårt uppdrag. Det förekom aldrig några anmärkningar eller annan kritik. De såg då också som sin uppgift att uppmuntra och hjälpa till att främja både jazzen och andra musikformer som saknar offentliga arrangörsinstitutioner. Utan vårt förbund och dess medlemmar kunde det inte bli mycket levande jazzmusik i vårt avlånga land.

Ofta kunde jag känna avund inför dem som hade att arrangera symfonisk musik och opera. Fasta institutioner som kunde garantera kontinuitet och kvalitet – och det är bra. Jazz och annan fri musik har till största delen varit beroende av frivilliga, oftast oavlönade entusiaster och organisationer som drivs av en kärlek till musiken och är beredda att lägga mycket tid och engagemang för den musik de älskar. Däri ligger också ett egenvärde som är ett viktigt bidrag till folkrörelsesverige och demokratin. Men det krävs också stöd för att kunna erbjuda musik av god kvalitet.

Att bygga organisationer, inte minst de som bygger på frivilliga och oavlönade insatser, tar lång tid och kräver ett ständigt gnetande. Hur stort engagemanget är varierar som i alla föreningar. Vårt förbund har haft att följa, att stötta och att försöka få igång verksamhet i kommuner som saknar levande jazzmusik. Ett delikat men samtidigt engagerande arbete som har burit frukt över åren. Det finns idag mer än 100 jazzklubbar, en fördubbling jämfört med för tjugo år sedan. Och det finns många fler kvinnliga jazzmusiker i denna traditionellt manliga musikform. Där har vi efter bästa förmåga sökt bidra. Men det kan bara ske med att hjälpa till, att stötta och att ge bidrag i olika former. Klubbarna kan liksom andra folkrörelser liknas vid växter som kräver ständig bevattning.

Att döda kan däremot gå mycket snabbt, såsom Kulturrådet med sitt nya knivhugg har visat. Finansieringen för tretton jazzklubbar upphör med omedelbar verkan. Detta beslut tas en bra bit in på verksamhetsåret. Deras konsertplanering är säkert gjord sedan länge. Kontrakt har skrivits och de ansvariga i berörda klubbar kan till och med bli personligt ansvariga för att avtal inte kan hållas.

Om det förhåller sig så att pengar inte räcker till alla är det minst sagt rimligt att besked kommer i mycket god tid eller att bidraget sänks. Detta för att ge tid att anpassa och att försöka få till en förnyelse. Så bör det fungera i ideella föreningar.

Att helt simpelt och över dagen strypa bidrag och att därmed i de flesta fall göra fortsatt konsertverksamhet omöjlig är fel väg och visar på en okunskap om villkoren för det fria musiklivet. Centraliseringsbyråkratin på Kulturrådet har nu tagit över med katastrofala effekter. Nämnas kan att kulturministern också har hand om idrotten och förmedlar miljarder till Riksidrottsförbundet för vidare utdelning till dess medlemsförbund. Det kan i övrigt noteras att rent kommersiella musikarrangörer välkomnar Kulturrådets nya beslut.

Jag utgår ifrån att regering och kulturminister står fast vid idéerna om att hela Sverige ska leva och att folkrörelsearbete är till godo för demokratin. Därtill att god och levande musik är något positivt för oss medborgare. Då krävs det att nya direktiv utfärdas för Kulturrådet. Annars kanske morden på Sveriges jazzklubbar kommer att fortsätta.

Bengt Säve-Söderbergh

Ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz 1992-2014 och grundare av jazzklubben Faschings Vänförening 1989