Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Som tur är har jag lång erfarenhet av vår klinik och vi löste åtminstone denna dag på ett bra sätt, menar skribenten. Bild: Kent Eng
Som tur är har jag lång erfarenhet av vår klinik och vi löste åtminstone denna dag på ett bra sätt, menar skribenten. Bild: Kent Eng

Hur arrogant får man vara?

Som tur är har jag lång erfarenhet av vår klinik och vi löste åtminstone denna dag på ett bra sätt, menar skribenten.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Läser med bestörtning artikeln om att avdelning 67 tvingas gå ned på femdagars vård och jag var den förste psykiatrikern som arbetade i denna nyordning igår (lördag). Som tur är har jag lång erfarenhet av vår klinik och vi löste åtminstone denna dag på ett bra sätt trots akut sjukdom på primärjouren. Personalen tog det med ro men vi var alla bestörta över hur vår sjukhusdirektör behagar uttala sig. “Det sticker inte ut att personal säger upp sig”, “vi har fullbemannat i november (rent struntprat),”det är inte sjukvården som är problemet utan befolkningsunderlaget!”, och på slutet några obegripliga floskler om att andra frågor ligger högre på agendan.

Det finns en grundplan och en reservplan – det tror jag inte. Avdelning 67 är vår mest akuta avdelning och de flesta patienter har såväl psykiatriska som kroppsliga allvarliga tillstånd att hantera. Alla kan inte skrivas ut fredag lunch utan måste flyttas till någon av de fyra andra akuta avdelningarna som oftast är fullbelagda inklusive vård av enstaka rättspsykiatrisk patienter som inte får plats på en mer än överfylld rättspsykiatri. Våra grannsjukhus har inte det enklare och kan oftast inte hjälpa till hur gärna dom än vill.

Bristen på sjuksköterskor är på intet sätt något nytt problem utan något vi brottats med i många år. Återväxten på skötarsidan är dålig, kanske på grund av nedrustningen av gamla tiders psykiatri (inget vi vill tillbaka till men det var ett statusyrke i trakterna förr). Läkarbrist har det varit åtminstone sedan NU-sjukvården bildades 1996 men den blir allt värre och med alltmer bisarra lösningar. Även andra personalkategorier är underbemannade i såväl rättspsykiatrin som vår stora öppenvård

Jag förutsätter att vare sig områdeschef eller verksamhetschef håller med direktören om hans analys att “det är ingen fara på taket”. Slitna eller olagda golv är illa men bör inte jämföras med svårt sjuka psykiatriska patienter oavsett om det är beroendesjukdomarna på avdelning 67, våra övriga diagnoser på de andra akuta avdelningarna eller våra rättspsykiatriska patienter som ska handskas med såväl psykisk ohälsa som kriminalitet.

Så till Björn Järbur: Gå hem - tänk om – ta råd av dem som begriper så kan vi bygga bra psykiatri - gärna i ett nytt psykiatrihus som slarvades bort av vapendragare Kullbratt för att någon inte kunde räkna. Jag kommer sakna alla härliga patienter som lärt mig mycket om livet liksom medarbetare av alla de slag.

Per Persson,

överläkare inom NU sedan 1995