Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Henrik Witt / TT
Bild: Henrik Witt / TT

Ingen lyssnar på mig i sällskapet – varför?

Du sitter i ett sällskap och en diskussion pågår. Men ingen lyssnar på dig. Du blir avbruten hela tiden.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

När du inte blir avbruten får du noll respons. Ingen söker ögonkontakt med dig alla undviker att se åt ditt håll. Det händer inte bara denna gång, utan är så i princip varje gång. Du känner att enda sättet att få bli hörd är att ryta till. Bli otrevlig. När du vid annat tillfälle frågar varför får du till svar att allt förmodligen är inbillning.

Du behöver nödvändigtvis inte vara mobbad. För övrigt känner du dig omtyckt. Känner du igen dig? Vad har du för tankar kring detta? Jag tror vi är många som lider i det tysta. Visst har jag också tänkt att jag inte bryr mig. Men det är att lura mig själv. Vad är det för dynamik som gång på gång oaktat sällskapet, stänger ute mig från diskussion. Dåligt självförtroende? Möjligt. Men många gånger har jag inte sämre sådant än övriga i gruppen.

Talar för döva öron