Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Joachim Flodin
Bild: Joachim Flodin

Jörgen Hellman gör en skamfylld sorti

Jörgen Hellman, riksdagsman sedan 2006, efter att dessförinnan varit kommunalråd i Lilla Edet i elva år.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Han blev inför valet en belastning för S och avgick vid endast 59 års ålder med en väl tilltagen inkomstgaranti och framtida pension.

Ja, att bli påkommen, och ihågkommen, med att ha fifflat är säkert inte så trevligt men ändå lönsamt. Är det möjligen det sistnämnda som avgör om man väljer ”politikerbranschen”. Som skatteutskottets ordförande är det extra känsligt. Det borde det i alla fall vara då vi deklarerar på heder och samvete, fast ändå inte, att undkomma skatt eller tillskansa sig förmåner är kanske bara ett tecken på att man är smart. Är girighet en drivkraft som i slutändan gynnar alla, en positiv drivkraft som till och med driver på samhällsutvecklingen? Beroende på vem man frågar så blir nog svaret ja. Idémakarna på Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro skulle definitivt svara ja.

I vårt extremt narcissistiska tidevarv är det det som är idealet trots allt som religiösa skrifter och andra högtidliga texter lär oss, alltifrån Bibeln och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter till Sveriges grundlag som betonar jämlikhet som politikens yttersta mål. Det är inte enkelt att få ihop egennytta med allmännytta. Vår kung, som fötts in i ett förutbestämt privilegierat liv, kopplade i sitt tal på nationaldagen ihop demokrati med jämlikhet. Ja, detta trots, eller kanske på grund av, att ökad ojämlikhet är det som kännetecknat samhällsutvecklingen i Sverige sedan slutet av 1980-talet.

Kungen tycks i ord vara mer radikal än de flesta av våra folkvalda som har som ”yrke” att just ombesörja att demokratins yttersta mål uppnås, det vill säga optimal jämlikhet för allas bästa. Men å andra sidan, vem tänker på det när både skolgång och arbetsliv går ut på att hävda sig själv; först konkurrerar man om betyg och sedan om en försörjning på en arbetsmarknad där jobben är för få för att räcka till alla eftersom en viss arbetslöshet behövs för att hålla inflationen låg och stabil. Det är så det ska vara för ”hungriga lejon” jagar bäst enligt nyliberal teori vars mål är optimalt låga löner. På en marknad finns inte allas bästa som tanke och än mindre som verklighet.

Riksdagsledamöter, oavsett om ni har gått i pension eller inte, som sett eller ser till ert eget bästa är om inte förlåtna så ändå förstådda. Ursäkten ligger i tidsandan, att se om sitt eget hus är självklart när vi är alla konkurrenter om uppmärksamhet, status och rikedom.

Sören Lindmark