Hon har under drygt två veckor, åkt in och ut på akuten, mava, avdelning 61, Tallbacken, akuten igen, avdelning 51 och slutligen varit tvungen att byta från enkelrum till fyrbäddsrum, där jag för övrigt inte fick hälsa på henne.
Hon var sjuk, syresatte sig dåligt och hade höga infektionsvärden. Fick antibiotika men inget hjälpte. Hon vägde väl 42 kilo på slutet. Hon ramlade ur sängen på Tallbacken och låg på golvet utan att någon hörde henne. Inte nog med det, hon ramlade ur sängen på avdelning 61 också, på kvällen. Blev röntgad båda gångerna men inga brott. Hon hade osteoporos och hade brutit nacken, handleder, överarm med mera tidigare. Hon ropade på mig, sin dotter, och var väldigt orolig. Sa att hon inte visste var hon var!
En dag när jag kom till avdelning 61 sa hon att hon ville prata med Paul Åkerlund. Han vet ingenting, sa hon! Och hon var inte snurrig då, utan helt klar.
Det jag tröstar mig med som barn till denna kvinna, är att hon på grund av sin envishet fick vara kvar i hemmet så länge. Laga sin havregrynsgröt på morgonen och sitta i sitt hörn i soffan, med förstoringsglaset i handen, och läsa en god bok. Hon var nämligen för det mesta helt klar. Men blandade ihop saker och glömde som man gör när man är gammal och sjuk.
Jo, hon dog då, några timmar efter sista röntgentillfället, ensam, förvirrad och rädd. Och jag hoppas verkligen att hon somnade in i sömnen och inte låg och ropade på mig.
Så till alla er som bestämmer över sjuk- och äldrevård, skärp er! Nu lilla mamma, hälsningen är framförd. Hon var rädd, visste inte var hon var och ropade på mig.